Funktioner slash relationer?

Det här med personkemi kan vara jävligt viktigt. Ibland helt avgörande för en fortsatt relation. Funkar man inte så gör man inte. Man väljer inte sina svärmödrar, så enkelt är det. Ibland har jag haft tur ibland inte. Eftersom jag är en person som inte vill låtas styras av en typ svärmor. Då kan det bli konflikt, vilket blir rena rama Kuba krisen ett krigiskt svineri vid grisbukten. Eller som innehållet i en burk med kokta grisfötter i gelé. En personkemi kan flätas samman där tvåenigheten blir ett träd. Men inte i mitt fall, där man istället får hålla andan och fingrarna i kors och hoppas att inte svärmor hälsar på? Låter som en komedi men en väldans tragikomisk sådan.

Svärmödrar och elaka bitska fästingar?

Naturligtvis så får mina medlemmar tycka och tänka precis som dom vill? Vad dom vill och hur dom vill? Självfallet är det så. Här på den här sidan kör jag lika delar gnällspiks tema som betonggrottans mörka bekännelser. Bara älskar att skriva om min överkomplicerade svärmor, som på nåt konstigt sätt biter sig fast som en elak överjävlig fästing i mitt medvetande. Suger ut den livgivande märgen i mitt inre. Låter som en mardröm i dagsljus, vilket det också är? För min frus skull håller jag medvetet en skapligt låg professionell profil nivå. Som håller närvarons arma huvud strax över vattenytan. Så långt så bra.

Svärmor från helvetet?

Tänker bara snabbt kommentera en läsares invända mot min svärmors problematik. Lägger inte ned nån större kraft på detta. För det första är inte min svärmor och jag bästa kompisar? Tänker så inte bli. Never change. För det andra har ingen med det att göra. Medlemmens trams om vördad, om hänsyn till frugan och gud vet vad? Om min dotter och så vidare. Blaha blaha. Herregud, jag skriver vad jag vill? Tänker från och med nu idag skriva mycket mer om min relation till svärmor. Som är lika dramatisk som det konfliktfulla förhållandet mellan masken och kroken. Håll till goda dom som vill.

Tack och lov för sånt?

Alla är vi olika har olika syn på umgänge och så vidare. Några är översociala andra undersociala asociala, medans jag ligger nånstans där emellan? Ibland beroende på sinnesstämning. Sådan är jag och min personlighet. Take it or leave it. Vill inte bo i nåt kollektiv eller dela sommarstuga med typ svärmor eller någon annan. Det där med sommarstuga och svärmor är ett kapitel för sig. Ni anar inte? Men ett avslutat sådant tack och lov för det. Det bästa med mig är att jag väljer när jag skall vara översocial i valt sammanhang. Likaså att jag väljer min umgängeskrets, några gamla beprövade polare några nya spännande. Som gillar det jag gillar. Som sagt i rätt sammanhang känns det fan så förlösande.

Falsk invaggad säkerhet?

På nåt konstigt sätt känns det som om samhället, håller på att öppnas upp. I små etapper i väl valda delar. Ett smygande fenomen. Uteserveringarna är som förr lika knökfulla lika bågnande. Skrålande människor i olika åldrar, som sjunger bort den elaka coronan i glada vänners sällskap. En sorts kollektiv självbevarelsedrift. Efter mina 2 vaccinsprutor den sista i februari börjar man fundera på när man blir kallad för påfyllningsdosen? För en sådan lär väl behövas? På nåt konstigt sätt känns det som man är invaggad i en falsk säkerhet? Där minsta felsteg kan få förödande konsekvenser? Fake news som parar sig med desinformation och mytomaniska farhågor?

Där där mellan himmel och jord?

På den här sidan kommer jag fortsätta gnälla i tid och otid. Om allt mellan himmel och jord, även allt där emellan. Bland annat om svärmödrar. Älskar att gnälla om svärmödrar speciellt min egen. På gott och ont. Naturligtvis finns det de dom som tycker annat? Vilket såklart är upp till var och en. Den här helgen har varit kanon på alla sätt och vis, både vädermässigt god mat bra med dryck gott sällskap. Traditionen med svärmor på midsommarafton sträcker sig 20 år tillbaks. Bara bita ihop när det sker, och pusta ut när det är över?

Ömsom regn ömsom vin?

Eftersom man är svensk så är man född med svenskt midsommarväder. Man får den på köpet. Ett väldigt växlande och stundtals regnande sådan. Man har lärt sig att sånt hör till den svenska traditionen. En del utav charmen. Det bästa med regnet är att man slipper vattna potatislandet sånt hatar jag. Men oftast ett nödvändigt ont. Det här med traditionella saker sitter fast i vårt medvetande? Oftast djupt rotad. Råkar man nu förändra nåt av detta så blir det ett ramaskri utav dess like. Som att flytta midsommaren till en annan dag? Törs inte tänka ens den tanken? Vissa heliga saker ändrar man inte på? Nåde den eller dom? Man väljer sina krig. Som jag väljer mina duster med min uppnosiga tonåring.