Med inre faktorer skapas onödiga bekräftelsebehov?

Varför stressar vi upp oss för i onödan, ibland utan orsak riktigt onödigt kanske beror det på exempelvis på yttre eller inre faktorer. Ibland kanske man till och med inte har något val? I och för sig val det har man alltid om man nu är en fri människa, vilket inte alla är av en eller annan orsak till skillnad mot en diktatur? Där stressen till slut blir så förlamad att den blir till ett ohållbart gift man ser ingen väg ut ur den problematiken? En del av oss kan såklart hantera situation dom har lärt sig, eller anpassat sig till stressnivåerna https://www.suntarbetsliv.se/verktyg/stress-och-balans/ som att ligga på en hög lägstanivå istället för att diffa i tid och minut. Men för min egen del så blir stressen i regel till någonting positivt istället! Har lärt mig att hantera den negativa stressen att förvandla den till en positiv kraft bland annat i arbetet men även också privat. 

Sticker inte under stolen att man ibland inte ligger på topp utan man dalar i sin inre kraft ett temporärt fritt fall i och för sig bara tillfälligt med det är högst mänskligt därför att det inte finns några verkliga superhjältar som klarar alla mentala kriterier? Jag önskar att inga människor någonsin behöver jobba under stress och press inget som jag förstås kan garantera men dagens elittänkande samhälle bygger stora delar på stress prestation resultat bekräftelsebehov ångest och så vidare till slut faller några människor ifrån fundamentet och hamnar utanför skyddsnätet. Dom gräver tyvärr sina egna gravar den tragedin blir naturligtvis ofantligt stor för dom drabbade hos nära och kära de som blir kvar får bära det stora lasset? På så sätt fortsätter dock jorden att snurra oförtrutet på som om ingenting hade hänt?

Ett par timmar verklighet i realtid?

En synnerligen gäspande dag idag denna lördag 18 December till råga på allt är det inget lattjo väder att orda om ? Min version av lattjo är nåt helt annat. Tittar ut halvliggande utsjasad efter ett par timmar hårda bordtennis matcher. Känns förresten som om jag aldrig har stigit upp möjligtvis då ifrån sarkofagen. Ser ett trött pizzabud puttrandes omkring i det mörka yttre på en risig EU moppe modell vete fan hur gammal? I andra ögonvrån den som fortfarande håller på att öppnas succesivt. Skymtar jag en trött äldre man med kläder från en annan tidsepok än våran som rastar sin minst lika trötta jycke av förhoppningsvis rasen boxer? I bästa fall säkert en blandras av en oherrans massa jyckar av tvivelaktigt ursprung rena festen alltså? I det här "väntan på" snön som majoriteten inte vill ha levereras inga direkta spontana glädjetjut inga indirekta hurrarop inte ens en simpel löjeväckande komiker kommer fram ploppandes från någon taggbuske i närheten. 

Lägger mig genast tillrätta i mitt ursprungsläge tillika fosterställning som ett nyutkommet embryo som överlevt värsta krisen och låter åter den här slappa verkligheten i realtid få inta min tillsynes lika slappa kropp. Det hela kan tyckas deprimerande vilket det såklart inte är det här liveläget kan jag personligen tycka är ganska tillfredställande.Som ett plikttroget sex eller en sisådär dag i bushen hemmavid eller? Dom där mopedåkande pizzabuden verkar dessvärre ibland inte veta vart dom skall leverera sina pizzor det har hänt att dessa stressade gentlemän har ringt på dörren påstått av vi har beställt pizzor eller hur? Herregud vilka lustigkurrar snacka om noll koll det har faktiskt hänt om än sällan men överlag har dom gjort ett fullgott jobb. Men känslan är som reklambudet som lägger hela bunten med reklam i soptunnan utan att dela ut säger sedan till sin chef att nu har jag delat ut rubbet det hela gick som en yster dans. Vem går på sånt på en skala?

I dagsläget är alla mina frågeställningar ointagliga?

Naturligtvis så har jag läget under kontroll vad annars det inbillar jag mig i alla fall? När jag stundom inte har kontrollen till maxläge känner jag mig bara som Bambi på hal is oförmögen att glida vidare utan hjälp. Ser min säng som jag för närvarande vilar i som en ointaglig fästning där man varken kommer till eller ifrån? I dagsläget kan jag dock bara skratta åt eländet som försiggår runt omkring mig, men verkligheten den kommer säkert ikapp mig nån gång?

Från min för stunden ointagliga fästning https://www.svd.se/ointaglig--svenskarna-nara-lyckad-stormning-1566 agerar jag lika förtroendegivande som en bitter gammal piratkapten som har satt sin sista potatis i gödselstacken? Men jag måste även tillägga att eftersom jag är en obotlig diplomat i alla väder, så löser jag frågor som ytliga vardagsbagateller till svåra saker som grava brister i vingummi förrådet stora jobbiga frågeställningar krymper jag systematiskt ned till små minimala nysningar. Huvaligen vilka olika jobbiga sitser man kan hamna i, för närvarande är jag knappast chef över smaklökarnas gourmé djungel utan har blivit degraderad till gud vet vad? Inte gör det mig nått bara jag får ha mitt ansikte kvar?

Balansen mellan skuggorna känns okej utan mellanhänder?

Mina egna många skuggikoner dansar tillsammans ohämmat ut över ängarna som om det vore ett evig party för hela slanten. Idag kör kroppen den där nakna varianten den ni vet utan vare sig mentala tvångströjor https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/utstallningen-synd-och-skam eller nåt påtvingat otympligt fodral. Den har som sagt inget att skämmas för? Varför då jag är den jag är och blir den jag blir? Skulle den mot förmodan skämmas är det inget som jag alls bryr mig om tvärtom inga B-planer inga som helst darriga mellanhänder. Inte ens tvivelaktiga förslag på alternativa värderingar ingenting alls som kan rubba den förinställda balansen liksom ground zero effekten inget att bearbeta ingenting att vare sig hantera leverera checka av eller ens producera. Möjligtvis då mina blogginlägg som jag för tillfälligt lägger all min energi på parollen att mata på den ena efter den andra i lagom doser. 

Det är det som är så himla fantastiskt med alla mina många skuggikoner vem som helst av dessa personliga skuggikoner oavsett vilken av dom kan helt plötsligt blomma upp när och vart som helst som vackra stingsliga tistlar ur asfalten den personliga visionen strävar jag efter hela tiden. Det kanske är så att jag helt och hållet omedvetet spelar statist i en lågbudget aktig c-produktion. Det vill säga raka motsatsen till en glamorös Hollywood produktion i mångmiljardklassen. Hur som helst så lever jag i total harmoni med mina många skuggikoner som om dagen idag vore den sista i mitt liv.

Den karriären har fått utvecklingen att blomma upp?

Idag så har jag upplevt någonting unikt nämligen första dagen av resten på mitt liv en rätt så okej känsla men inte mer? Kanske ingen aha upplevelse eller så, utan mera som en bekräftelse på att dagarna och åren går fort som fan allt för fort kan jag tycka. Nu är man där idag som man först trodde var rent ut sagt omöjligt. När man var 10 bast då tyckte man att folk var gamla och skruttiga redan vid 40 man lever kanske lite längre nu för tiden åtminstone vissa utav oss? 

Tänk er förr då kvinnorna hade fött typ 10 barn eller mer och dött efter 50 bast inte all så himla roligt men det var den verkligheten. https://modernpsykologi.se/2018/10/23/barndomens-historia-skrivs-om/Nu har ju den utvecklingen tack och lov gått framåt med allt vad den problematiken handlar om? Nu för tiden vill allt flera skaffa barn efter karriären och inte mitt i den eller före? Vissa skiter blankt i den biten. Men fortfarande känner jag mig som ett ungt och omoget vin, som minst behöver några år till på nacken för att mogna och framkalla olika karaktärer i olika sammanhang kommer säkert dö omoget men det är en helt annan historik?

Alla är vi anhängare av parollen win or loose?

Precis genomfört ett två timmars långt träningspass i bordtennis med en god vän, ett maraton genomförande utan speciell vila med parollen pumpa på och håll god min. Ett ständigt återkommande evenemang som vi håller stenhårt på, en perfekt träningsform som vi gillar. Så länge gubben håller sig i form är allt frid och fröjd. När jag tog min tredje vaccindos frågade dom i vilken arm jag ville bli stucken i, inte min högra pingis arm men vänster går bra. I morgon är det dags för två nya tuffa bordtennis timmar https://delphipages.live/sv/sport-rekreation/andra-sporter/table-tennis med min son, det brukar bli ett gäng hårda 5 sets matcher i nonstop format båda är vi anhängare av den tighta disciplinen. Trots att jag är bortåt 30 år äldre än honom så får han kämpa tappert för varje liten poäng. 

Än är inte gubben död? Fast idag känner jag mig dödare än någonsin förr ibland kan man känna så, i eftermiddag är det dags för lördags medicinen som denna gång består av vitt vin i relativ obegränsad mängd den hög påfyllnadsgrad. För en stund sedan kopplade frugan på jycken Dino sitt koppel för att tillsammans med hennes väninna med respektive jycke som lystrar till namnet Milo, men som jag har döpt om till skogshuggaren på grund av att han är både bredaxlad kraftig benstomme medans min jycke Dino är normal bygg med smärt alert och väluppfostrad men det är samma ras är det bäst att tillägga.

En släng av biverkning?

Ärligt talat känner jag mig för närvarande ganska dålig tror faktiskt att jag har feber, jag brukar säga att när mina knän värker som tandvärk då är det nåt på gång oftast feber eller liknande? Kanske har även jag drabbats av en släng av biverkning efter min tredje vaccin dos som jag tog igår, tänker dock avvakta till morgondagen då vet jag bättre eller inte? Idag har det varit ett strålande solväder med temp runt 8 plusgrader så underbart, det bästa är att det är barmark men även att cykla utan att ramla omkull. 

Som jag sa till en gammal dam på jobbet att man nästan får vårkänslor när man stack ut näbben genom ytterdörren. Nu när jag gick ut sista promenaden för dagen med min jycke Dino kände jag en liten tilltalande kyla men även att det börjar frysa på lite varstans. I morgon tänker jag ta tempen innan morgonkaffet, så vad den visar avgör mitt handlande på det ena eller det andra sättet.