Hur det än är så är det ena och det andra bättre?

En del av mig vill absolut tillbaka till den lyckliga och bekymmersfria tiden då jag var typ 7-8 bast. Där jag vaknade upp dom varma molnfria sommardagarna, med vidöppna sovrumsfönster där fåglarna spelade och transistorradion plöjda svensktopslåtar om jag tror jag tror på sommaren. Mormor kramade om mig kärleksfullt, som bara hon kunde göra och sa att kaffet var klart i köket. Hon hade brett ett par bergis mackor med Kalles kaviar https://www.kalles.se/om-kalles/om-kalles/, herregud än idag kan jag längta efter dessa gudomliga mackor. Jag levde på dessa kaviar mackor större delen av min uppväxttid. Min moster bodde fortfarande kvar hemma, det föll sig så att jag brukade dela rum med henne. Hon hade en extra säng under sin slaf, det mellan tummen och pekfingret den absolut klart lyckligaste tiden runt 1967-68. Den tiden får jag såklart aldrig tillbaks igen? Mormor och morfar mina tryggheter bodde i en egenbyggd villa utanför stan, ett stycke paradis som jag tillbringade så gott som varje lov vid även varje ledig tid. Så ofta jag bara kunde när jag inte hängde med polarna, i det där paradiset kunde jag släppa allt som betong djungelns morrande krav och den kalla asfalten. 

Morfar han jobbade som verkmästare inom asfaltläggar branschen som på den tiden fungerade som ett resande sällskap, den drog med familjen allt efter vägens nya sträckning. Men det där paradis som det till slut blev, var den näst sista punkten och anhalten på hans långa jobbresa vars långa epok börjades slutas. Mormor den till synes ständigt glada, var som alla kvinnor på den tiden en plikttrogen hemmafru, som i sin ungdom hade jobbat som sjuksköterska i Skåne. Sätt och upplevt både det ena och det andra, mycket har hon berättat själv om dom olika tragiska människoöden efter andra världskriget. Ett förödande krig som slog hårt på alla inblandade, så jag tänker att egentligen så finns det inga segrare i krig, utan bara förlorare så är det bara.

I bästa fall kanske vi slipper skållade råttor?

Det råder full febril aktivitet i huset där familjen springer fram och åter som skållade råttor, den ena trillar på den andre. Det skall göras så det skall göras si, det skall göras rätt det skall göra riktigt. Den ena skall till jobbet den andre till skolan den tredje jobbar hemma, däremellan blir det huggsexa om vem som skall rasta jycken? Ingen vill det egentligen innerst inne göra det? Den sysslan brukar jag ha i vanliga fall men eftersom frugan fortfarande jobbar hemifrån, så har hon ansvaret för jyckens väl och ve. Peppar peppar så har familjen fått varit friska under en längre period, men allt är ju såklart relativt i dagens läge.

Men eftersom jag är den jag är så går jag ut med jycken tidigt på morgon, för att på så sätt säkerställa mitt ansvar. På så sätt kan han lägga sig under nån säng och vänta på den lilla och den stora matten, som kommer hem ganska exakt varje dag. Sedan vet vi inte hur länge frugan får jobba hemifrån, men det blir säkert någon månad till i bästa fall? Hur det än är så hoppas väl att att allt någon gång skall återgå till det normala igen? Under den här pandemi perioden har man fått tänka om bland annat i sina sociala kontakter, i sitt agerande i sitt handlande. Någonting gott har det faktiskt kommit ut ur denna sjukliga mardröm?

Under tiden jag funderar kan mitt liv i så fall förändras?

Bekräftar återigen med en tår i ögat att ingenting varar för evigt varken ditt eller mitt? Äter man typ en plopp så tar den ju slut på bråkdelen av någon sekund. Sparar man den typ nån dag så tenderar den att mögla fy fan vad äckligt. Lever jag upp mitt liv på en gång vilket i praktiken kan vara sant, då har jag inget liv kvar till slutet förhoppningsvis då bara luddiga minnena i bästa fall? Om man inte under tiden drabbas av nån elak demenssjukdom https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/demens/?gclid=CjwKCAiA9aKQBhBREiwAyGP5lXn2yybKoCthtDAm0BxupJJI8DiN2dkJiJc1Se2uiqaRt_dxfh-5jxoCCMQQAvD_BwE# vilket i så fall vore förödande?

Sånt där kan man aldrig veta det bara kommer smygande pang på. Plötsligt händer det man blir ofrivilligt lost in space fångad i en kropp vars hjärna har slutat att fungera? Återigen en jävligt grym sjukdom, som dessvärre kan drabba vem som helt oavsett om du bor i slott eller koja. Det grymmaste är nog att demensen kryper allt lägre ner i åldrarna kanske har det med våran skenande välfärd att göra, måhända den ökande tekniken stressen att ständigt vara uppkopplad alla dagar i veckan whatever eller så skyller vi helt sonika bara på klimatförändringarna som alltid? Något av påståendena är troligt sant eller mindre falskt?

Inte en chans att jag skulle bli fin i kanten?

Dom tvingade nästan i mig den sista skälvande tårtbiten

elaka jävlar jag lovar

egentligen spydde jag på hela skiten

på dom på dessa.

innerst inne ville jag bara visa dom

att jag inte alls bangar för lite fikabröd

jag var karl för min hatt

i vanliga fall

skiter jag blankt i dom sju sorters kakorna https://www.helahalsingland.se/2016-07-26/hon-vet-varfor-det-ska-vara-just-sju-sorters-kakor

är nog lite fin i kanten trots allt?

trots mitt betongbagage

trots mitt harvande i taggbuskagen

eller det uteblivna sexet i lingonriset

fast vissa säger motsatsen vilka då?

den där sista skälvande tårtbiten

började kännas som en stenkross

som brutalt maler ned min känsliga hud

dom spridda smulaktiga mardrömsänglarna

jublar fan inte längre

inte en chans

hade jag valt skulle jag fan mosat skiten lovar er

är nog lite fin i kanten trots allt?

i så fall mot min vilja. Ville aldrig bli en ja tack människa

helt mot mina principer.

I vanliga fall

hade jag helt skippat kakfatens ångestsmulor

elaka jävlar jag svär

på dom på dessa

egentligen ville jag bara springa in i närmsta skog och dö abrupt

är nog lite fin i kanten trots allt?

Fast vissa säger förstås motsatsen vilka då?

Det får stå för dom?

Den där sista skälvande tårtbiten vore ingenting utan mitt jävla tuggande.

Någon gång skall jag ligga i träda?

Frugan tog kraft till sig och fixade i ordning en het gulasch soppa igår på hennes födelsedag, gulasch soppa som är en av min tonårings absoluta favvo rätter. Ärligt talat har jag aldrig ätit den där rätten någon gång, men jag tog mod till mig i går på festen. Faktiskt så smakade det ganska schysst sedan man dundrade på med både chili och vitlökar. Då höjdes smak gourmé nivån ett snäpp ytterligare. Men eftersom mina smak och luktorgon fortfarande inte är intakta sedan jag drabbades av corona, så får jag förlita mig på det som jag har lagrad nånstans i långtidsminnet https://svenska.yle.fi/a/7-972640? På det stora hela en helt okey anrättning. Frugan lagade i runda slängar typ 30 portioner av soppan, så det äter vi i afton samt ett par matlådor till nästa veckan.

Skulle jag nu ge mig på att ranka den här rätten skulle jag nog vilja påstå att den hamnade åtminstone på topp 50 listan. Tack vare att jag gillar soppor i alla dess former och utövande. För närvarande ligger jag i träda och vilar mig inför sista rundan med jycken Dino, han och jag skall ut i det bistra vintermörkret och leverera ett antal spontana pinkar lyckos oss pinknödiga?

I mina ögon får världen vara naken och oskuldsfull?

Kläderna gör mannen sägs det eller är det också en myt? Åtminstone förr då finfolket var just alltid finklädda, där arbetarna var just alltid blåklädda. Då vart det klädskillnad mellan herrskap och arbetare man såg vem som bossade. Idag kanske det ser lite annorlundare ut eller så smälter arbetarna bättre in på "gräddhyllan" nu än förr https://www.medarbetarportalen.gu.se/News/gu-journal/innehall/Nyheter+Detalj//guj-4-08--smak-och-stil-snarare-an-skryt-och-stalar.cid814680?languageId=100000&contentId=814680&skipSSOCheck=true? Livet har blivit bättre för en del sämre för några andra? Oftast är det klädkoder på typ kontor eller snarlika inrättningar. Hur skulle det se ut om fabriksarbetarna hade på sig finkostymen på ett stålverk tja jag bara undrar? Skulle inte funka någon dag i veckan, men å andra sidan tar man ju ut ett intelligent chipp ur bilens datorn med fina vita tunna handskar och kör felsökningskoder i datorn då behövs det minsann inga blåställ. Kanske är det dags att K-märka ordet blåställ för det känns som en gammal kvarleva som en stofil som försöker att överleva. Personligen anser jag att min egna klädstil är hopplöst ute tidlöst inne eller spårlös borta eller vad ni vill? Stilen smälter som sagt in i alla årtionden oavsett trender mode eller så, utan att jag egentligen har någon aning om det? 

Kör oftast med säkra kort som jeans tröja och jympaskor. Ibland, kan jag slå till med kavaj men bara i nödfall eller om situationen kräver det. Då är det såklart nåt alldeles extra ordinärt. Men lika ovanligt i mina ögon som en blåval i en insjö? Kostymen jag äger hade jag senast på mig när jag gifte mig för snart 20 år sedan, annars så är jag knappast någon "kostymnisse" i den meningen. Strävar inte heller efter det. Känner mig så jävla obekväm i ett sådant dyrt tygfodral, med detta fodral så tappar jag det mesta av min personlighet säkert 90 % av min pondus försvinner som fritt fall på tivolit. Min stil är mer åt det lätt ledig och luftiga hållet än strikt tråkig och korrekt. Annars tar jag på mig dom mesta variablerna inom min lediga klädkod som spänner över ett brett spektra. Man väljer så klart klädsel för fest social närvaro eller fritid. Lite stil måste man ha eller åtminstone kräva av mig, huvudsaken blir väl att man känner sig bekväm i sitt klädval. Dessutom har jag alltid jobbat i branscher, som alltid har haft en enhetlig klädstil för personalstyrkan.

 

Allt annat där utöver är knappast optimalt?

Eftersom jag är en funderande man dessutom i mina bästa år det sägs ju allmänt att 60 år är nya 40 bast? Eller så har mina bästa år definitivt passerat revy hugget som stucket? Utanför har den där jävla hemglassbilens ökända signatur hängt sig vilket låter hemskare än vanligt. Vet inte den där  chaffisen om att det inte är några som köper den glassen här omkring? Dom har blivit så hiskligt dyra skojar inte snart blir väl det glassiga köpet en het klassfråga https://delphipages.live/sv/livsstilar-och-sociala-fragor/sociologi-samhalle/social-class jag lovar er? I mitt bostadsområde där har vi alla typer av klientel, kanske har vi för tillfälligt brist på uteliggare pantare sneakers stekare glidare och sömngångare? Men allt annat det har vi inom den snäva ekonomiska ramen där många unga barnfamiljer vänder på slantarna. Här existerar inget överflöd inga diviga drama queens ingen som helst snobbkultur att tala om? Dom finns såklart någon annanstans än här?

Här bor vi som byggde landet eller så inbillar vi oss bara det i godan tro alltid lurar det någon? Om man nu skall ägna sig något åt min smärtgräns, så ligger den för närvarande på en stabil 5:a ett smärtsamt coolt lagomläge ett stabilt status quo? Vi är alla optimister på att den där elaka kurvan skall spiralisera sig nedåt? Jobbiga ryggsmärtor kommer smärtor går men känslan den består. Nu har vi dessutom tryckt i oss var sin fet gräddig semla i brådrasket. Vilket i sammanhanget inte alls var riktigt optimalt, skit samma vilket vi försöker bara överleva dagen?