En del av mig vill absolut tillbaka till den lyckliga och bekymmersfria tiden då jag var typ 7-8 bast. Där jag vaknade upp dom varma molnfria sommardagarna, med vidöppna sovrumsfönster där fåglarna spelade och transistorradion plöjda svensktopslåtar om jag tror jag tror på sommaren. Mormor kramade om mig kärleksfullt, som bara hon kunde göra och sa att kaffet var klart i köket. Hon hade brett ett par bergis mackor med Kalles kaviar https://www.kalles.se/om-kalles/om-kalles/, herregud än idag kan jag längta efter dessa gudomliga mackor. Jag levde på dessa kaviar mackor större delen av min uppväxttid. Min moster bodde fortfarande kvar hemma, det föll sig så att jag brukade dela rum med henne. Hon hade en extra säng under sin slaf, det mellan tummen och pekfingret den absolut klart lyckligaste tiden runt 1967-68. Den tiden får jag såklart aldrig tillbaks igen? Mormor och morfar mina tryggheter bodde i en egenbyggd villa utanför stan, ett stycke paradis som jag tillbringade så gott som varje lov vid även varje ledig tid. Så ofta jag bara kunde när jag inte hängde med polarna, i det där paradiset kunde jag släppa allt som betong djungelns morrande krav och den kalla asfalten.
Morfar han jobbade som verkmästare inom asfaltläggar branschen som på den tiden fungerade som ett resande sällskap, den drog med familjen allt efter vägens nya sträckning. Men det där paradis som det till slut blev, var den näst sista punkten och anhalten på hans långa jobbresa vars långa epok börjades slutas. Mormor den till synes ständigt glada, var som alla kvinnor på den tiden en plikttrogen hemmafru, som i sin ungdom hade jobbat som sjuksköterska i Skåne. Sätt och upplevt både det ena och det andra, mycket har hon berättat själv om dom olika tragiska människoöden efter andra världskriget. Ett förödande krig som slog hårt på alla inblandade, så jag tänker att egentligen så finns det inga segrare i krig, utan bara förlorare så är det bara.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar