Det finns bara glädje kvar efter sista övningen?

Idag började folket runt fikabordet på jobbet prata om skidåkning, för sportlovet https://www.expressen.se/nyheter/inloggad/andra-varldskriget-gav-oss-sportlovet/ börjar nu på måndag i min region? Herregud snälla ni sakta ned i backarna ta det lugnt det hinns med skall ni se. Det pratas vidare om Sälen Åre Hundfjället Tandådalen till och med alperna och gud vet vad? Om vilka flashiga kläder man skall köpa såklart det senaste modet allt för att passa in på after ski? Att dom bara orkar? För egen del är jag nog närmare Stig Helmer Olssons skidåkning än fantomen Ingemar Stenmarks fenomenala åkning när det begav sig, herregud ingen jämförelse alls att tala om eller hur? Finns troligtvis inte ens med på samma världskarta vilket jag är evigt tacksam för, det finns bara en legend det behövs inte två? I botten är jag nog ändå en frenetiskt sommaridrottare som brinner för den tidens aktiviteter, numera kanske man tillhör kategorin äldre medelålders? Ärligt talat så var jag själv en fena på längdhopp? 

Att tänka långt har jag fortsatt gjort större delen av mitt vuxna liv. Desto längre man kan tänka ju bättre framförhållning får man, eller hur det nu var?? Hoppas bara att någon av mina gamla polarna ställer upp på en kamp framöver? En av förutsättningarna är förvisso att dom eller för den delen jag själv lever? Man kan ju alltid hoppas på det? Senaste gången jag själv åkte skidor var ett par svinkalla vinterdagar i Älvdalen -79, där jag gjorde sista övningen i lumpen med 6 veckor i tält. Efter sista backens färd kom jag ihåg så bröt vi sönder alla militärens skidor som dom hade åkt på sedan tidigt 50-tal, vi gjorde en enorm brasa av dom föråldrade skid relikerna som brann riktigt bra. Den gärningen var nog en av dom bättre det året för oss värnpliktiga, men kanske inte alls lika kul för officerarna.