Har alltid fått höra att jag är en drömmare av stort format. En ensam ballongfarare utan egentligt mål? Men ändå en som trodde på visionerna. Dom som var osynliga. Som levde högt däruppe i det stora blå utan skyddsnät? Som hankade sig fram så länge bubblan var hel. Men blott en dag i dag eller i morron, kan det porösa luftslottet på lösa boliner rasa ihop. Förr eller senare inser man sin egna begränsning, eller så berättar andra om den för dig? Den dagen lär komma då du minns anar det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar