Det sägs att man aldrig blir profet i sitt hemland i mitt fall blir jag inte profet över huvudtaget? Att gå från vanlig medelmåttig skrivare till en hyllad person är lika svårt som att dra högst vinsten på lotteri. I min nya svit Handplockade tankar tänker jag presentera två korta tankar åt gången med lite funderingar runt omkring dessa alster.
...Plötsligt fann jag lyckan i en dörrkarm utan förvarning ett omen i det stora hela. En dörrkarm som vittnade om min existens på det stora hela. En ynnest av bagateller som inte går att förringa...
Man kan finna lyckan i stort sätt överallt det gäller bara att finna den och göra den till sin lycka. Det tragiska är att kanske inte alla ser lyckan i typ dörrkarmar, och därför passerar den revy för majoriteten. En gång hittade jag lyckan i en gammal strumpa jag hade när jag var barn, som låg och skräpade i en skamfilad kartong på vinden. Den påminde mig om att även jag var barn en gång i tiden för mycket längesedan.
...En tyst minut för livet en blund av empatins ånger. Den hissade flaggan halas ned för annat brustet liv. Det kala i alltet blir till en isstod i gläntan vars solen går ned men sällan upp i mörkret...
Dagens samhälle har både blivet hårdare kallare och mer omänsklig än någonsin förr, där saker som empati förståelse och medmännslighet är bristvara. Folk mår dåligt många blir omedvetet avtrubbade av allt våld runt omkring oss, vilket gör att vi får svårt att ta in sålla och sortera. Om framtiden vet vi lika lite om som det finns marsianer på Pluto?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar