Har lyckats med att rida på den gyllene vågen ytterligare en dag, för varje dag man lyckas göra det är en bra dag. Att mentalt fortsätta galoppera på den breda vägen är positivt optimalt för sitt välbefinnande. Konsten att bibehålla den trenden kräver sin man eller kvinna, att göra det bästa av den vågen för att nå sitt privata nirvana är som att måla en picasso var eviga dag.
...Bland dom sista vågorna som rullar in mot dom brutna klipporna hörs ett dovt eko från gågna tiders farhågor. Ett skummande svall av självömkan och förlupen inre frustation. Brusande spruckna löften krackelerande önskan som aldrig uppfylldes. Ett öde vägskäl utan snöplogens vrålande läte...
Vad framtiden har i sitt otydliga sköte vet man inte ett spår om i dagsläget? Den skenande tekniska utvecklingen som tvingar människorna ibland mot sin vilja att anpassas i. Till slut hamnar man i en situation av ettor och nollor som gör att man tappar både fotfästet och kontrollen över sitt egna liv på andras bekostnad. I en datakontrollerad värld förvinner den gamla tidens teknik och ersätts av AI och dess uppgraderade verklighet.
...Ur ett ramaskri föds ett skrå vars saknaden fanns. Ett axplock av fantasier som eskalerar till ett tomtebloss snabba slut. Bakom varje ord finns en mening man måste förstå eller ens veta om...
Det gråkalla vädermässigt bittra oktobervädret fortsätter på den inslagna vägen. Där dom tappade löven färgar gatorna olikfärgade. Träden tappar sin fägring och flyttfåglar drar by west till sitt vintriga paradis på andra sidan klotet. Kvar blir vi människor som blir tvugna att brotta oss igenom ytterligare en sorts vinter, där vi inte äns vet om det blir snö is och elände? Kanske får vi en grön vinter med regn och storm, eller en vinter med vår barndoms skare? Inte ens bland stjärnorna kan vi ett ordentlig svar på just den frågan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar