Jag har burit vänskap genom många år,
genom skrattande dagar och tystnadens spår.
Jag har gett av mitt hjärta, ibland utan svar,
och trott på de löften som tiden lämnat kvar.
Men sveket kan komma från oväntat håll,
där tilliten spricker och orden blir noll.
Det gör ont när en människa man håller så kär
plötsligt blir någon som inte längre finns där.
Ändå brinner en glöd någonstans inom mig,
en innerlig passion som vägrar ge sig av.
För jag tror på de möten som berör på djupet,
på kärlekens kraft och det äkta i livet.
Jag vill hellre känna än gömma min själ,
hellre våga för mycket än aldrig må väl.
För vänskap är värme när världen känns kall,
en hand som finns kvar när allting går omkull.
Och när mörkret faller och saknaden gror,
får trösten bli orden där hoppet ännu bor.
Jag förlåter kanske, men glömmer inte allt,
för även ett brustet hjärta kan slå varmt.
Så går jag vidare med ömhet och mod,
med erfarenhetens tyngd och en innerlig glöd.
För trots alla svek vill jag fortfarande tro:
att vänskap, passion och tröst kan ge själen ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar