I omgrupperingarnas tid?

I morgon åker min familj på en kortare tripp till nån stans på västkusten med svärmor i följe. Jycken och jag vaktar huset i från oväntade uppkomna faror och dylikt? Det hela landade i en klockren mor dotter och barn resa, en tjej grej utan manligt deltagande. I vanliga fall hade jag såklart också följet med, men i rådande omständigheter tog jag det säkra före det osäkra. Vilket såklart i mina ögon sett var ett korrekt beslut. Fattad på gemensamma grunder.

På så sätt får vi semester i båda grupperingarna fast i olika former på olika håll. Även detta beslut landade tryggt inom den äktenskapliga kärleksramen. Min yngsta dotter är just nu inne i händelserik period med mode med tekniska prylar flärd och glamour. Självklart vill hon ha det där som hon ser? Vem vill förresten inte det? Det kommer även för henne en tid, då man mot förmodan rättar munnen efter matsäcken?

Vad vore livet utan manliga förkylningar?

Denna utmärkta söndag börjar jag känna mig allt bättre, tack vare mitt utmärkta läkkött. Schysst immunförsvar om man så säger. Från att ha varit dyng förkyld med hög feber skröplig och så vidare, tills idag då jag faktiskt gick ut med jycken nån gång efter 7. Oavsett om jycken ville det eller inte? Husse bestämmer. Bra marscherat tycker även frugan som i allmänhet tänker vad hon tycker i ämnet manlig förkylning?

Hur det än med den saken, kan vi i nuet lätt konstatera att min influensa är på väg att lämna kroppen med omedelbar verkan? Troligtvis nån gång i början av nästa veckan kan jag mot förmodan börja normaliseras igen? Sedan såklart följer återhämningen rehabiliteringen eller rekreationen, som är en viktig del i avdelningen batteri påfyllnad. Det är inte bara som ni vet? Rom byggdes inte heller på en dag? Fan hur skulle det se då?

Samma känsla varje år?

Regnet har tillfälligt lagt sig, för att eventuellt samla ny slösande energi i morgon. Mörkret faller snabbare nu än någonsin förr, hösten är här för att stanna. Tro mig för det känns i kroppen. Naturligtvis är vi bara inne i början av augusti men känslan är som björkarnas fallande löv. Dom ringlar ned varje dag tills dess tomma kalhet blir ett faktum.

Samma visa varje år känns som man lätt förtränger bort det ofrånkomliga varje gång. Underbart är kort allt för kort i bland. I stället kunde man önska en sorts evighet, allt tar som sagt slut någon gång? Oavsett vad vi tycker eller tänker kring detta? Det dröjer inte heller längt till innan man viker in shortsen för den här säsongen? Kanske typ nån gång i början av oktober?

När den glada laxen talar?

Kolgrill i alla ära naturligtvis påstås det vara det enda naturliga sättet att grilla. Vilket det också kan vara. Det luktar tändvätska och så vidare, det är underbart tycker min ärade hustru. Nu bor vi som vi bor och använder bara vår kolgrill högst ett par gånger om året. På gamla dar har vi allt mera blivit bekväma med el-grillningens mystik. Vilket är ett fullgott alternativ till den gamla kolgrillens funktioner.

Vi tycker att det är skitbra med alternativ. Nog om detta. Frugan har kryddat kycklingdelarna medan jag har fyllt på vinglaset. Utanför regnar det som det aldrig har regnat förr. Vill inte gärna säga att det regnar ned, med nog vräker det. Men som grillare blir man härdad. Minns en man från götet som grillade kolgrill vid vårt smultronställe vid västkusten. Den glada laxen sa, att det finns inget dåligt väder bara dåliga paraplyn. Skål på dig.

Tjenare, äntligen har framtiden kommit?

Fortsätter prata om nutidens taskiga väder, det regniga det uschliga. Va fan alla svenskar talar väl om väder åtminstone nån gång om dagen? Vad finns det annars och prata om, mer än om pengar pop politik sex religion kanske snuskhumrars vara eller icke vara? Egentligen är vi alla snuskhumrar fast vi inte vill erkänna det? Vi är kanske inte redo för det? Klart att det känns genant att kanske inte ha bytt kallingar på nån dag? Att låta disken stå med fiskrester nån dag för länge? Eller inte spola ned 2:an solkiga skitrester på nån timma?

Klart att vi för stunden blir kallade för snuskhumrar. Tro fan det! Eftersom vi är så moderna? Tjenare! Så ska vi el-grilla kycklingdelar. Det där med kolgrill känner vi är förlegat? Åtminstone hos oss, vi har nog bara kolgrillat max ett par gånger i år? Nää det är inget för oss. Rent utav överskattat. Troligtvis kommer vi uppgradera oss till gasol inom kort. Framtiden har även kommit till oss? Då har vi nog kommit hem känns det som. Så får det bli.

Över alla tänkbara hinder?

Regnet öser ohejdat ned det talas visst om klass 1 varningar lite varstans? Men kanske inte just här? Det här vädret känns helt okej för mig, därför att jag inte har några större krav på mig att prestera nåt? Så jag tittar faktiskt ut genom fönstret från min sänghalm med ett soligt leende på läpparna. Har precis tillsammans med mina ridtjejer bevittnat att det svenska hopplandslaget just tog guld över USA, efter en dramatisk omhoppning.

Det hjälpte dock inte att amerikanarna hade Bruce Springsteens dotter Jessica med i laget? Inte den här gången i alla fall. Än en gång bad jag en stilla bön, om att få slippa vattna potatislandet. Än en gång blev jag bönhörd då makterna över molntäcket släppte loss blötan. Tack en gång för den tjänsten? Handen på hjärtat så avskyr jag att vattna typ potatisland, men måste jag så gör jag det. Herregud ni anar inte vilken överjordisk god potatis det blir.

Save the last dance for me?

Det med gamla svärmödrar som fyller 85 bast är ingen lätt match alla gånger? Sannerligen ett kapitel för sig. Det skall gudarna veta! I mitt fall med en svärmor som blev änka redan 1978, som helt och hållit har varit beroende av min hustru sedan dess. Med all respekt och så, bla bla bla. Sedan kom jag in i bilden för typ 20 år sedan, och har sedan dess varit ett bihang utöver det vanliga. Dessutom helt beroende av mig också? Va fan, man blir ju själv äldre? Herregud jag vill tillbringa mina semestrar tillsammans med min familj och inte med svärmor?

Nu på måndag drar dock min familj respektive svärmor iväg på semester. Det var tänkt att jag skulle följa med, tack och lov så blev det inte så. I grevens tid kom den där jobbiga influensan över mig som ett brev på posten. Det tackar jag faktiskt gudarna för. Gudarna känner mig! Tack och bock! Så jag väljer att chilla hemma tillsammans med jycken Dino. I mina tankar så unnar jag verkligen min hustru att umgås med sin åldrande morsa ett antal dagar vid havet? Självklart, är det så för den här gången. Nästa semester skall vi boka ett antal veckor utan svärmor, det är min hustru väl medveten om. Save the last dance for me? Hur svårt kan det vara?