Tomtens dilemmor?

Det var en gång en förlupen tomte som vaknade upp ur sitt ide. Yrvaken gnuggade han sina sömndruckna ögon. Han visste inte heller att coronan härjade fritt i världen. Hur kunde han veta det? Han tittade under lugg på barnens önskelistor. Tomten rynkade sin fårade panna han kliade sig i nacken han konstaterade att dom flesta ville inte ha statusprylar i år? Okej det märkligt det han märkte var att alla ville vara friska? Okej det var bra i så fall. Han funderade en lång stund på medans han tittade upp på den stjärnklara himlen. Hur han skulle kunna hantera detta här på bästa sätt? 

Han hade inget trollspö som kunde rädda alla och envar inte ens en ramsa hade han än mindre superkrafter. Naturligtvis gjorde han det bästa av situationen som så många gånger förr? Vad han gjorde får vi alla veta först på julafton? I mitt fall som förälder med en begränsad ekonomi så ser jag till att min familj får den allra bästa julen såklart efter den rådande situationen. Varken mer eller mindre men historien kunde lätt ha slutat här och nu? Men det kommer alltid en fortsättning hur man än vänder och vrider på saker och ting?

En livets resa?

Det där med skolan dess utövare de många coacherna alla mentorer och metodiker är superintressant. Min dotter går för närvarande i mellanstadiet på en privat skola. En skola som vi gemensamt tycker var skitbra. En skola fjärran från den kommunala skolan och fjärran från den kommunala mentaliteten. Där vi tyckte att lärarna inte höll måttet. En del var dessvärre inte behöriga. Över lag en häpnadsväckande väldigt låg kompetens. Även maten var i dåligaste laget. En bra och näringsriktig mat ska man väl kunna kräva av den kommunala skolan? Ett barn är i skolan ungefär lika länge som jag är på jobbet. Skulle inte jag ha en näringsriktig matlåda skulle helt klart mina arbetsuppgifter bli lidande. 

Kanske inte på kort sikt men säkert på en längre. Som sagt man måste föda kroppen med bränsle för att den skall kunna orka med långa dagars kneg. Faktiskt ganska logiskt. Den där nya skolan har en strikt inlärningsmetodik bland annat praktiseras den så kallade Singapore modellen i matte. Singapore ligger dessutom långt framme i världen med matematik kunskaper. Där har Sverige mycket att både lära hämta och utveckla. På nyheterna rapporteras det om fortsatta våldsinslag. Om blåljusbrott om alla kriminella aktiviteter lite varstans. Sammantaget har det nog aldrig varit så här mycket skit under så kort tid. Egentligen så undrar man lite smått vart allt barkar det här hän? Tyvärr verkar dom sämre ekonomiskt ställda samhällen krackelera med ett jävla brak. Med det följer såklart upptrappade oroligheter även avtrubbat drogrelaterat våld härskar för närvarande. Den sträva utsattheten även klassklyftorna ökar dramatiskt som en skenade lavin. Kvar blir bara ett gäng hjälplösa som inte får sin vardag riktigt att gå runt.

Om dagen gryr igen?

Är inte religiös på något sätt har aldrig varit det kommer aldrig heller att bli det. Liksom inte min grej det där med religionen det där stuket passar inte mig. Men ändå så känns den här rådande situationen ytterst dramatiskt. För hoppningsvis finns det en fågel Fenix samt ber till gudarna inte nån drama queen som reser sig upp gång på gång. Som återuppstår oavbrutet hela tiden. Ärligt talat så var det längesedan vi var i en liknande pandemi situation. Inbillar mig i min jungfruliknande optimist att allt det här kommer att fixa sig till slut på ett eller annat sätt? Världen står bokstavligt i brand den är liksom upp och ner. Den där jobbiga problematiken tar tid att släcka. Det spelar ingen roll hur bra förarbete man har när det skiter sig i efterarbetet? 

Numera inbillar jag mig att det personliga planet spelar allt större roll man blir sin egna slav. Vad man gör för att själv förhindra saker och ting? Behöver jag gå på stan behöver jag åka kollektivt? Sådana saker kan man själv styra över. Personligen bor jag så gott som centralt då är det cykel som gäller allt annat är för närvarande otänkbart. Inbillar mig också att det kommer en tid då allt som vi är vana vid nästan blir som vanligt igen? Eller så blir det inte det kanske är vi för evigt fast i den här jävligt deprimerande pandemin bubblan?

I ett svartvitt B-films format?

I bland är inte livet så där enkelt som vi kanske först trodde? Efter studenten var vi fortfarande kungar så länge som det varade innan verkligheten kom ifatt oss. Känner mig stundtals som den där klassiska målaren den som målade in sig i ett hörn. Skitklantigt kan tyckas men jävligt lätt gjort. Eller den som satt på den där avsågade grenen. Skitklantigt deluxe kan tyckas men jäkligt lätt hänt. Livet ska bannemej inte vara lätt säger alltid svärmor som själv har varit änka sedan 1978. Fram tills nu kan jag tycka att mitt liv flutit klanderfritt fram nästan otäckt klanderfritt. 

Som i en skräckfilm utan skräck bara detta scenario är hårresande. Kan ge mig fan på att allt skit och jämmerdalar börjar i morgon? Eller nästa dag om det vill sig illa? Skulle inte förvåna mig alls i så fall? Oftast känner man sig som om någon vital kroppsdel saknas fattas? Ibland saknas hjärnan och huvudet har man under armen för jämnan? Ibland är vänster kroppshalva ute på villovägar? Då undrar man precis som denna där ensamma familjefisken i akvariumet? Ska det behöva vara på det här viset eller? Egentligen inte oftast är det du jag vi eller dom andra som sätter oss i diverse pinsamma och inte sällan smärtsamma situationer.

Pannkaksrevolutionen?

Lite lösa tankar kring ämnet upplysning och allmänkunskap. Det finns fortfarande tro mig folk som hävdar att jorden är platt som en pannkaka? Tro fan det dom har ju inte fått lära sig allmänkunskapen om att jorden faktiskt är rund som en fotboll. Visst är det lustigt att alla planeter är runda? Varför finns det inte fyrkantiga himlakroppar? Att det faktiskt finns över 6 miljarder hungriga människor som kämpar för sitt egna liv över en tallrik kall gröt sedan finns det dom som gråter över spilld mjölk. De som har förätit sig på rådjurssadel? Eller gråtit sig till sömns för lite ugnspannkaka. Hur man nu kan göra det, tviste de lärda?  

Alla lagar är inte huggna i sten? Vissa kan man faktiskt ändra på om man vill? Göra om göra rätt. Skapa andra spelrum för den nya generationens ultra nördar som skall integreras i den nya kunskapen som förhoppningsvis ska föra alltet vidare. In i tid rum och evigheten på gott och ont! Min kloka mormor sa en gång. Det är bättre att kunna lite om mycket än mycket om litet då det är en hög nördfaktor. Att ha ett brett register och inte grotta ned sig i ett specifikt ämne. Personligen så har jag lyssnat på mormors goda råd. Det är kanske det som gör att jag idag jobbar som vaktmästare med små inriktning på många stora områden. Där minsann måste man kunna lite om allt möjligt. I mitt jobb kan man verkligen inte snöa in sig i ett ämne då är man såld.

Själskampen en period i lingonskogen?

Hösten kryper allt närmare steg för steg allt snabbare även kroppsligt inombords faller dom frostnupna löven ned som ett uddlöst håglöst bladliknande vattenfall. Ohejdat kan tyckas? Sommarens alla glädjeämnen förvandlas i sin skrud till mörka ointagliga moln vars vita tussar har sotats. Till lustiga ibland nyckfulla formationer som man inte känner igen? Även om hösten råkar vara min favorit årstid så finner man i den, det vemodiga smått kylslagna känslan. Av att den långa mörka kalla vintern är i antågande på gott och ont med ändock en period. Med smärta och ishjärta i små osaliga blandningar. Själen börjar så sakta på att frysa till is små märkbara droppar som till slut blir till en skenande snöboll. Lite i taget släpper man taget om den ljusa tidens glädje. Helt klart uträknat efter en härlig och aktiv sommar. 

Även andra kroppsdelar börjar att förbereda sig för vinterdvalan ingen del går säker. Vissa organ går på tomgång en del av dom stannar helt av ens kvarvarande energi halveras till det minimala. För att användas till viktigare saker som gud vet vad? Fast än så har inte naturen börjat ändra skepnad förutom fallande löv. Men varje dag är en bekräftelse på att en förändring är under antagande inget snack om den saken. Nån gång längre fram väntar dom oplockade lingonen på min bleknade lekamen. Ett par tiotals liter skall plockas av. Det är liksom målet. Även skogens tysta mystiska och solblekta själ väntar även den på min blotta uppenbarelse. Det hela mynnar ut så småningom ut i en uppgörelse mellan kroppens inställda sommarkropp slash höstens småruggiga klädnad en kamp som båda vill vinna.

Lost in space och dess faktorer?

Eftersom jag är en tänkare av stort format om oftast vrider in och ut på vissa uppkomna teorier. Bänder bryter på redan färdiga teorier som jag ställer mig undrande över? Så funderar man lite på vilka osynliga faktorer som egentligen styr eller påverkar vissa slumpmässiga saker i vår omgivning? Vad dom har för betydelse och inverkan på vårt liv och leverne? Varför det blev som det blev och så vidare i all sin evighet? Det kan tyckas vara både knäppt skruvat och sinnesrubbat? Riktigt tunga saker att grotta ned sig i? 

Men ändå tror jag på att någonstans omkring oss finns dessa osynliga krafter. Som både söndrar och härskar som omedvetet påverkar allt som vi gör i vår direkta närhet? Både lång och kortsiktigt? Det kan tyckas vara rena rama lost in space teorier? Helt tagna ur luften? Dom som tvivlar får fortsätta med det? Men själv anser jag att dessa osynliga krafter påverkar oss indirekt på ett eller annat sätt? Det är i alla fall min slutsats.