I bland är inte livet så där enkelt som vi kanske först trodde? Efter studenten var vi fortfarande kungar så länge som det varade innan verkligheten kom ifatt oss. Känner mig stundtals som den där klassiska målaren den som målade in sig i ett hörn. Skitklantigt kan tyckas men jävligt lätt gjort. Eller den som satt på den där avsågade grenen. Skitklantigt deluxe kan tyckas men jäkligt lätt hänt. Livet ska bannemej inte vara lätt säger alltid svärmor som själv har varit änka sedan 1978. Fram tills nu kan jag tycka att mitt liv flutit klanderfritt fram nästan otäckt klanderfritt.
Som i en skräckfilm utan skräck bara detta scenario är hårresande. Kan ge mig fan på att allt skit och jämmerdalar börjar i morgon? Eller nästa dag om det vill sig illa? Skulle inte förvåna mig alls i så fall? Oftast känner man sig som om någon vital kroppsdel saknas fattas? Ibland saknas hjärnan och huvudet har man under armen för jämnan? Ibland är vänster kroppshalva ute på villovägar? Då undrar man precis som denna där ensamma familjefisken i akvariumet? Ska det behöva vara på det här viset eller? Egentligen inte oftast är det du jag vi eller dom andra som sätter oss i diverse pinsamma och inte sällan smärtsamma situationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar