Det ärofyllda slutet?

Sommarens sista fina lyster försvinner den liksom självdör. Istället börjar träden på att ändra karaktär emot våran vilja men ändå är det naturens gång. Den livgivande klorofyllen börjar att avta det gröna blir pastellrött färgat inferno. Alltså ingen återvändo nånstans? Brittsommarens tid är här för en period framåt. Med klara fina höstfärger hög luft och påpälsade damer. Den här sommaren har verkligen innehållit allt. Åtminstone ur min primitiva resesynpunkt. Det övriga har också varit den sämsta i mannaminne. Man har fått anpassa sig efter situationen hur jävligt det än har varit. Det verkligen suger skit. Det som man först trodde var blott övergående blev istället en bestående global pandemi. Sju jävla resor värre än vad vi först befarade. Som inte är över ens på överskådlig tid. Smittan kommer bara att vandra runt i många herrans år till. I stället så har folk byggt för glatta livet. Tagit sina surt sparade respengar. 

För att bygga pooler uterum in och utglasade verandor bastu hit och dit byggt ut byggt in och gud vet vad? Den skapande kreativiteten har nog varit ett klart bestående signum. För detta nådens år 2021. Personligen så har jag inte byggt ett skit. Inte ens ett litet skakigt korthus inte skapat någonting som inte ens är värt att hänga upp i julgranen. Kort sagt så har jag inte åstadkommit ett ända dugg. Som har gagnat eller förändrat den nuvarande världsbilden. En liten katastrof i ett fjuttigt vattenglas. Dock inte allvarligare än så. Det kunde absolut vara betydligt värre än så. Allt kunde fallera och fullständigt barka åt helvete. Man håller sig flytande på marginalens vassa kant så länge det bär?