När blickar längtar?

Alla har vi varit barn i början? Kanske inte alla en del har blivit tvungna att bli vuxna på en gång av en eller annan orsak? Det ser olika ut i olika familjer personligen så hade mina föräldrar alltid låtit mig fått vara det barn som jag förtjänade att vara. En sprudlande kreativ pojke som ibland byggde kossor av grankottar. Men även en som gick ett steg längre i evolutionen och överraskade alla och envar. Innerst inne har jag nog alltid varit en "ensamvarg" som har utforskat saker och ting på egen hand. Gått på upptäckarfärd genom ett nya och spännande landskap. Genom dom vuxnas problematik igenom kärlekens mysterium och allt det där. Försedd med hink och spade gillade jag att utforska gamla broars stenkonstruktioner. Byggde hemliga kojor i dom djupa skogarna. 

Där ingen förutom ekorrarna visste vart jag var eller vem jag är? På den vägen är jag fortfarande. Gillar idag att utforska mitt skrivande För att se hur långt det går. Oftast går det åt helvete. Men är fortfarande en medial sökare som inte accepterar hinder på min väg. Då frågar jag mig själv vad är det för hinder? Varför finns dom där hur tar man sig över eller förbi? Sådana frågor gäller fortfarande. Fast i andra termer och tankesätt. Egentligen, så är jag fortfarande den där sökande pojken med hink och spade. Som inte ger sig förrns han har funnit det han sökt. Då först kan båten gå i hamn och själen den kan mönstra av!