Om livets svarta tillfälliga slukhål?

Livet kan tyckas vara som en enda stor gåta ett svart hål som man undviker att ramla ned i? Har man tur går man tillfälligt helskinnad igenom livets gåtor. Kanske inte värsta festen med alkoholhaltiga drycker alla gånger med alla attiraljerna speciellt inte i relationen. Där ett par skall för hoppningsvis samverka över alla plan och gränser? Oftast då går det bra ibland skiter det sig totalt i böjen. Då försöker man tillfälligt att lösa det? Om det går är det bäst att tillägga. Annars går man vidare åt var sitt håll finito liksom. Men är kärleken tillräckligt strak så fixar man det ändå om man nu vill fortsätta leva med varandra? Det är som att bygga en bro alla stenar måste finnas där även murbruket samt kittet för att hålla ihop det hela. 

Alla parametrarna måste synkas för att den skall bli stabilt och stadigt en sprucken sten kan i värsta fall rasera hela bygget om det vill sig illa. Ett ständigt givande och tagande där två personligheter försöker jämka en till synes fungerande vardag en utmaning för alla parter. Kanske är den ena stark mentalt medans den andra partnern är kroppsligt svag. Livet skall inte vara enkelt sa alltid min mormor som själv hade det stentufft i sin parrelation sannerligen en kamp på alla olika sorters plan. Livet kan också ha två baksidor en mörk och en ännu mörkare sa alltid min polare pessimisten som såg allt genom en gråblå dimma men han var troligtvis lycklig på sitt sätt.