Om tro hopp och annat?

Det där med tro? Det kan ibland vara lite tudelat? Tro mig jag om nån vet? Vad tror man på och varför? Har man någon anledning till det? Orsaker kan vara tradition uppväxt omvändning och mycket mer? Många frågor men få svar. Det där är högst individuellt även personligt kan jag tänka mig? Jag själv tror bara på min inre styrka min familjs välbefinnande mina vänners välmående och så vidare. I och för sig är jag döpt inom kristendomen men det behöver inte betyda att jag slaviskt följer den. Eller rättare sagt jag följer den inte över huvudtaget. Egentligen är jag motståndare till att man placerar in folk i olika religiösa fack allt ifrån fundamentalism med olika skruvade tolkningar. Tydligen så finns det en bra bit över 1000-talet gudar att dyrka en för varje tillfälle och anledning. 

Bara detta faktum får mig att bli trött. Men det är, som det är alla har vi vår olika syn på saker och ting så måste det vara. Det där med att döda i guds namn det köper jag inte alls helt jävla galet. I det långa loppet så tror jag blint på kärlekens kraft och förmåga att verka och förändra alla dagar i veckan. Genom alla plan och grenar som knyter samman den mänskliga ursprungstanken. Det är det mest logiska anser jag. Har faktiskt lite svårt att förlika mig med fanatikerna med dom religiösa extremisterna som inte alls kan acceptera någon annan tro än deras egna. Inbillar mig att det är en ganska tråkig och fyrkantig inställning? Som sagt det är upp till var och en att tro bara man håller sig till det humana i fundamentet. Allt annat är extremism. Annars kan allt "gå åt skogen" det vill vi ju inte fred är grunden i alla lägen och ska så vara om jag får bestämma.