Själskampen en period i lingonskogen?

Hösten kryper allt närmare steg för steg allt snabbare även kroppsligt inombords faller dom frostnupna löven ned som ett uddlöst håglöst bladliknande vattenfall. Ohejdat kan tyckas? Sommarens alla glädjeämnen förvandlas i sin skrud till mörka ointagliga moln vars vita tussar har sotats. Till lustiga ibland nyckfulla formationer som man inte känner igen? Även om hösten råkar vara min favorit årstid så finner man i den, det vemodiga smått kylslagna känslan. Av att den långa mörka kalla vintern är i antågande på gott och ont med ändock en period. Med smärta och ishjärta i små osaliga blandningar. Själen börjar så sakta på att frysa till is små märkbara droppar som till slut blir till en skenande snöboll. Lite i taget släpper man taget om den ljusa tidens glädje. Helt klart uträknat efter en härlig och aktiv sommar. 

Även andra kroppsdelar börjar att förbereda sig för vinterdvalan ingen del går säker. Vissa organ går på tomgång en del av dom stannar helt av ens kvarvarande energi halveras till det minimala. För att användas till viktigare saker som gud vet vad? Fast än så har inte naturen börjat ändra skepnad förutom fallande löv. Men varje dag är en bekräftelse på att en förändring är under antagande inget snack om den saken. Nån gång längre fram väntar dom oplockade lingonen på min bleknade lekamen. Ett par tiotals liter skall plockas av. Det är liksom målet. Även skogens tysta mystiska och solblekta själ väntar även den på min blotta uppenbarelse. Det hela mynnar ut så småningom ut i en uppgörelse mellan kroppens inställda sommarkropp slash höstens småruggiga klädnad en kamp som båda vill vinna.