På tal om enhetlig klädsel?

En skola i mellansverige tänker inte acceptera vissa klädstilar som på ett eller annat sätt avviker på det som är normalt i deras ögon sätt? Exempelvis så skulle engelsk skoluniform vara en förebild vilket är okej enligt mig. Alla är lika klädda ingen känner sig utanför åtminstone inte när det gäller kläder. På mitt jobb ser vi också alla lika ut då enhetlig klädsel råder hur skulle det se ut? Om jag kom med säckiga mjukisbrallor midjeväska från 80-talet solbrillor bakåtvänd keps och tuggummi det skulle inte funka alla dagar i veckan. 

Vid köksbordet sitter min dotter och pluggar allt ifrån topografier ekonomiska kartor med mera dessutom skall det vidare utvecklas till någonting som läraren blir nöjd av plötsligt händer det att allt det där trillar rätt. Inte lätt alla gånger den här skolan kräver att föräldrarna är mer delaktiga nu än någonsin då gäller det att föräldrarna har ett högre IQ än sladdriga fiskpinnar.

Plus minus noll är som en stridsspets i ropet?

Konsten i att vara social tillgänglig i alla dess sammanhang kan vara en konst så god som nån kanske ingen Picasso eller så men sannerligen ingen lätt konst skall ni veta? Att gå från en neandertalares frostnupna status till en modern välhängd  city snubbe i ropet som jag förväntas vara kan sätta spår hos vem som helst. Spåren hos mig har varit ganska dramatiska i stora drag från noll till 100 på en pisskvart? Ungefär så tidsmässigt är det i dagens turbulenta samhälle ställs allt på sin yttersta spets. Man skall i regel ha sjukt mycket spetskompetens på kort tid sagt på allt nu för tiden. Att kunna ha så pass mycket stridsspets att man klarar av sin ibland orytmiska vardag. Vissa av oss fixar dessvärre inte den biten utan hamnar snett på undantag ibland utanför samhällets trygga skyddsnät? 

Så jävla lätt att någon trillar mellan 2 stolar utan att någon egentligen ser det är mer vanligt än man inbillar sig? Min egna turbulenta väg fram tills dagens datum plus minus noll. Har kantas av både ris ros och törnen i alla dess former och uttrycksmål. Den ena vill väl den andre vill ve livet funkar faktiskt så. Själv gick jag från blåögdhet till klarhet. Livets vedermödor gör den till man är? Ibland har man kanske dom rätta verktygen till att öppnat vissa dörrar? Som annars hade förblivit stängda möjligtvis har man haft lite flyt som banat vägen för vissa saker? Tur som en tokig kanske andra påstår?

Skapande krafter med färdiga ramar?

Har alltid fascinerats av kreativa skaparsjälar som gör något oväntad kort sagt sånt som inte folk förväntar sig? Fria från färdiga ramar och mentala fotbojor klinisk rena från ställda krav förväntningar och prestations ångest. Imponeras stort utav alla de skapande krafter som på nåt sätt kan få jorden att snurra runt mer spännande. Personligen så har jag alltid skapat något ting av värde allt ifrån bildkonst dikter prosa till kåserier till insändare i lokalblaskan men har aldrig blivit nöjd varför skall man bli helt nöjd för? Utan sätt skapelsen som någonting på vägen till nåt helt annat. Som jag har sagt förr så är allt runt omkring mig konst det gäller bara att se det med ett öppet sinne. 

Sedan bearbeta intrycken till någonting som man själv tycker om på så sätt kan jag själv utvecklas till någonting som för stunden stillar mitt kreativa sinnelag. Det är så som så mycket annat man måste mata känslan annars slutar den helt att fungera. Har ett flertal inspirations källor som triggar mina kräsna lustar. Känslan är som allting annat är att man plockar ut dom bra delarna för att använda dessa ting i något av mina egna verk. På så sätt kan jag få jorden att snurra utan onödiga stopp allt handlar om en ständig resa med små strategiska stopp på vägen i dom strategiska stoppen passar man på att hämta förnybar kraft och energi.

Olika budskap långt in på småtimmarna?

Älskar sådana här surmuliga lite kalla kvällar då den föregående nattens underkylda regn har blött mitt ögonmärkta landskap och framkallat ett tjog av blandade lukter av kända dofter från blöta stelfrusna löv och vinterberedd omgivning. Utanför anar jag en skorrande mikrofon röst uti etern som för fram sina olika budskap i ett gällt eko. Ibland blir det rundgång i horisonten då skär sig hela skiten, eftersom jag även har förlorat delar av hörseln så lider jag knappast av det. 

Kan gissa mig till att mikrofon rösten kommer ifrån universitetet från samma håll hördes även den gångna sommarens intensiva kårfester som knappast går av för hackor. Ett riktigt dunka dunka till långt in på småtimmarna utan avbrott. Fan man är ju bara en enkel student med rätt att få supa till ibland när tentan skiter sig? Det inte morsan vet lider ingen annan heller av eller hur det nu var? Personligen ligger jag tryggt förankrat i sänghalmen ingen annan plats är för stunden skönare.

Kontroverser bland vidvinkel perspektiv i en snäv tidsrymd?

I mitt jobb som vaktmästare i citypulsen så har man alltid åtminstone ett finger med i spelet överallt har den stora äran att få jobba på ett kommunalt äldreboende. Där jag gör precis allting mellan tummen och pekfingret dessutom är jag begåvad med att äga ett korp öga i nacken så att man inte helt tappar fokusen har för övrigt dessutom ett utvecklat grodliknande vidvinkel perspektiv för att inte missa några avgörande detaljer? En vaktmästare i min kaliber reder ut typ alltifrån tilltrasslade trasselsuddar som inkluderar precis vad som helst och lite till. 

Nästlar ut diverse begrepp som världen aldrig sällan skådat inre kontroverser som får stormar i ett vattenglas att inte lika någonting alls. Ingriper fast behoven sällan finns men dom är alltid närvarande som plötsligt uppkommer som flugsvampar ur tomma intet som typ ett UFO som navigerat fel? Känner mig som en röd kon i ett blått hav alla känner apan apan känner alla typ en vanlig dag på kneget? Just nu i skrivandes stund så upplever jag min sista skälvande tidsrymd innan sängen pockar på min uppmärksamhet

Blixtsnabbt uppvaknande i gränslandet där husfriden huserar?

Förra veckan hade vi en klassisk mellandag hemmavid med ett badtema på agendan någonstans på mitten av det luddiga gränslandet mellan lek och allvar mellan stoj och skoj bland glädje och fnatt. Den här specifika dagen tillbringade vi på stadens badhus och ägnade oss helt åt dottern med allehanda vattenlekar med olika upptåg med skratt med kallduschar som lätt kunde väcka upp dom döda även levande. Vi hade med oss chicken nuggets som är en klassiskt barnslukarrätt. 

Själv var jag i alla största grad delaktig i vattenkaoset kände mig bitvis som kungen över alla här frugan dock skakade på huvudet i vanlig ordning i mitt sällskap, hon har nog rätt i när hon påstår att jag aldrig någonsin växer upp och blir vuxen på riktigt? Jag kontrar blixtsnabbt med att vem fan vill bli vuxen i dom här stelkragade tiderna? Kul så länge det varade absolut så var det. Dottern hade i alla fall sjukt roligt och förväntar sig en snabb repris på badhuskaoset självklart svarade jag vad gör man inte för husfriden.

Min karriär är som en mikroskopisk tvåfotad elefants svindlande balettkonst?

Konstaterar krasst att man sällan blir profet i sin egna hemstad fast då med några få lysande undantag dom är dock en handfull lätträknade. Snarare blev jag en simpel vaktis med pondus på ett äldreboende i city smeten i brist på annat fast stolt som en tupp såklart efter mycket om och men så hamnade jag där efter snart ett helt arbetsliv i backspegeln. Med ett både rörigt och rörande bagage av olika medelmåttiga inriktningar min karriär är ungefär lika häftig som en tvåfotad elefants svindlande balettkonst på en skör sytråd det låter väl helt okej? Men samtidigt kunde det sett ännu värre ut det gör det ju såklart alltid. I korta drag så är min karriär relativt obefintlig snudd på mikroskopisk möjligtvis kan man då urskilja ett uns av en karriärs början nån stans i bortom periferins träskmarker? 

Men jag är glad men även nöjd ändå visserligen kunde det ha blivit nåt helt annat än man hade räknat med? Det vill man ju alltid? Bara genom att hamna i fel kretsar så är det i regel kört? Men även där lyckas några vända på steken på rätt köl. Med några få undantag dom är lätträknade över lag kan jag nog anse att jag är min egen lyckans smed fastän jag har gått den extremt långa vägen det har ju alla gjort säger dom? Kanske för att skryta så kan det bli när man inte får låna farsans kreditkort.