Plus minus noll är som en stridsspets i ropet?

Konsten i att vara social tillgänglig i alla dess sammanhang kan vara en konst så god som nån kanske ingen Picasso eller så men sannerligen ingen lätt konst skall ni veta? Att gå från en neandertalares frostnupna status till en modern välhängd  city snubbe i ropet som jag förväntas vara kan sätta spår hos vem som helst. Spåren hos mig har varit ganska dramatiska i stora drag från noll till 100 på en pisskvart? Ungefär så tidsmässigt är det i dagens turbulenta samhälle ställs allt på sin yttersta spets. Man skall i regel ha sjukt mycket spetskompetens på kort tid sagt på allt nu för tiden. Att kunna ha så pass mycket stridsspets att man klarar av sin ibland orytmiska vardag. Vissa av oss fixar dessvärre inte den biten utan hamnar snett på undantag ibland utanför samhällets trygga skyddsnät? 

Så jävla lätt att någon trillar mellan 2 stolar utan att någon egentligen ser det är mer vanligt än man inbillar sig? Min egna turbulenta väg fram tills dagens datum plus minus noll. Har kantas av både ris ros och törnen i alla dess former och uttrycksmål. Den ena vill väl den andre vill ve livet funkar faktiskt så. Själv gick jag från blåögdhet till klarhet. Livets vedermödor gör den till man är? Ibland har man kanske dom rätta verktygen till att öppnat vissa dörrar? Som annars hade förblivit stängda möjligtvis har man haft lite flyt som banat vägen för vissa saker? Tur som en tokig kanske andra påstår?