Min jycke Dino är bara så underbar men är en typisk mamma springare från nos topp till svanstipp. Han följer lätt och ledigt efter dom kvinnliga medlemmarna i min familj gladeligen viftandes på svansen som ett snällt lamm. Någonting får han såklart alltid under tiden nåt ben eller så? Det vet han om dummare är han inte skillnaden med mig är att jag är lite strängare på den punkten. Jag vill påstå att den där hunden är så jävla infernaliskt bortskämd det är bara förnamnet att hälften vore nog. Man ska skämma bort sina djur, men det måste vara rim och ranson på det hela. Min värsta mardröms bild är att hunden förvandlas till en tjock och trött falukorvsliknande pensionärs vovve utan både lyster och inlevelse som flämtar varje steg det stackars djuret tar.
Vilket jävla djurplågeri faktiskt utav den absolut värsta sorten. Än så länge är min jycken Dino en smärt välbalanserad med en sund mentalt stabilitet således en liten lycklig varelse som älskar sin husses kommandon och ledsagningar hos mig får han vara den där lydiga men lyckliga jycken som blint följer min skira trygga skygga ett föredöme bland osaliga ohängda jyckar. På nåt sätt glänser jycken till och hamnar på en nivå strax över IQ fiskpinne statusen då blir husse både överraskad stolt till och med lycklig.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar