Att vara populär mellan pekfingret och tummen?

Det där med att vara för populär är inte heller bra? En gång i tiden då jag lirade fotboll ibland känns det bara hedenhös riktigt riktigt längesedan. Då var jag omåttligt populär i vissa smala kretsar kanske inte hos domarna som blåste i sin förbannade pipa oavbrutet. Men väl hos tjejerna som stod där på långsidan som mogna druvklasar färdiga att plockas en efter en däremot hos grabbarna var jag bara en som dom andra måste konkurrera med mest hela tiden för en plats i laget ingenting var gratis och givet helt klart hade dom hade det skitjobbig kan jag lova med facit i hand. Trots min dåtida smala benstomme var jag nog ganska vältränad? Idag pratar vi nutid då har nog min omåttligt populära status från förr stagnerat en smula kan gissa på mellan pekfingret och tummen att jag pendlar dramatiskt någonstans mellan höga berg och djupa dalar. Man kanske inte kunde kalla mig för någon superproffs eller så inte ens i närheten av nåt trovärdigt löfte. 

Men platsen på mittfältet var som klippt och skuret för min personlighet det vill jag lova. Det där med för mycket personlighet kan oftast sticka folk i ögat eller som en varig mogen finne i stjärten. Eftersom vi bor i landet lagom då gäller det att ligga på en lagom lagom nivå för att inte sticka ut allt för mycket tänk vad grannarna skulle prata om man nu stack ut för mycket hemska tanke. På den punkten har jag nog lyckats bäst av alla apropå min fotbollskarriär så blev den mellan tummen och pekfingret sjukt kort intensiv och abrupt den kanske till och slutade innan den ens började vissa ansåg det så såklart ingen Zlatan nivå som stack ut kanske var det så att ingenting alls stack ut. Men jävligt kul hade jag med min trogna groupies skara då låg jag på topp och var i smöret för att sedan aktivera fritt fall.