Tomas Rolfhzon Ekman

30 november 2021

Som att grotta ned sig i sin mansgrotta?

Sitter tryggt förankrad i min mansgrotta i mitt inre rum som är ett mellanting mellan hedenhös idyll och ett plast modernistiskt provisions rum, tittar håglöst utan geist ut över ett kompakt kolsvart landskap där frosten brutalt har tagit över dom så innan gröna sköna ängarna. Plötsligt springer en blåtonad frusen räv raskt förbi mitt fönster som om den här dagen vore den sista i dennes liv. 

På en kal gren längre bort sitter en icke flyttfågel som eventuellt tänker borta bra men hemma bäst och piper gällt troligtvis innehavare av en begynnande bronkit, i annat fall en hes tuta som borde ses över. Naturen verkar ha pausat från det somriga ifrån det vårlika där hösten redan har passerat revy det som återstår i den här kråksången är en lång och bitvis överjävlig vinter som man inte kan råda över. En kvarglömd smått förvirrad husfluga passar på att rymma från ett öppnat fönster, det den inte vet är att den precis har skrivit under sin dödsdom.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar