Tomas Rolfhzon Ekman

22 november 2021

Min karriär är som en mikroskopisk tvåfotad elefants svindlande balettkonst?

Konstaterar krasst att man sällan blir profet i sin egna hemstad fast då med några få lysande undantag dom är dock en handfull lätträknade. Snarare blev jag en simpel vaktis med pondus på ett äldreboende i city smeten i brist på annat fast stolt som en tupp såklart efter mycket om och men så hamnade jag där efter snart ett helt arbetsliv i backspegeln. Med ett både rörigt och rörande bagage av olika medelmåttiga inriktningar min karriär är ungefär lika häftig som en tvåfotad elefants svindlande balettkonst på en skör sytråd det låter väl helt okej? Men samtidigt kunde det sett ännu värre ut det gör det ju såklart alltid. I korta drag så är min karriär relativt obefintlig snudd på mikroskopisk möjligtvis kan man då urskilja ett uns av en karriärs början nån stans i bortom periferins träskmarker? 

Men jag är glad men även nöjd ändå visserligen kunde det ha blivit nåt helt annat än man hade räknat med? Det vill man ju alltid? Bara genom att hamna i fel kretsar så är det i regel kört? Men även där lyckas några vända på steken på rätt köl. Med några få undantag dom är lätträknade över lag kan jag nog anse att jag är min egen lyckans smed fastän jag har gått den extremt långa vägen det har ju alla gjort säger dom? Kanske för att skryta så kan det bli när man inte får låna farsans kreditkort.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar