Allt runt omkring oss är en tidsfråga?

Just nu upplever vi en sorts turbulens i livet med covidpass nya strängare restriktioner gamla saker i uppgraderade tappningar, alltså skärps det mesta runt omkring oss för att på så sätt minska smittspridningen vilket känns som en omöjlighet? Om covidpass kan jag nämna att en kompis som jag känner kom inte in på kvällens hockeymatch  av en eller annan orsak? Troligtvis var det för kort tid sedan andra sprutan togs. Det dröjer säkert inte länge till innan vi får visa upp covidpasset när vi handlar i typ gallerier eller liknande offentliga miljöer. 

Den där nya varianten omikron har inte i dagsläget fått nått fotfäste i vårt avlånga land endast ett par fall är konstaterade, men som allting annat känns det bara som en tidsfråga innan den får ett negativt grepp om vår befolkning? Men det kan lika gärna inte hända som jag har sagt förr så tror vi på mirakel allra mest nu till jul. Än så länge så vet man ganska lite om omikron varianten hur den påverkar och så vidare. Det hela verkar vara ett bisarrt lotteri i vem som blir drabbad eller inte?

Klimatsmart val i stadskärnans epicentrum?

Min gamla barndomsstad Örebro håller snabbt på att förändras dom gamla kvarteren rivs och ersätts av moderna snabbproducerade hus av klimatsmart material, man kan säga att den gamla stan har vuxit ut sin gamla kostym. Dom nya husen anpassa efter medborgarnas krav samtidigt som befolkningen ökar byggs det nytt på varje liten ledig plätt. Tyvärr kanske inte parkeringsmöjligheterna optimala därför att vissa hushåll har mer än 1 bil i hushållet. 

Att parkera i stadskärnan är tämligen totalt otänkbart dels på bristen av parkeringsplatser, dessutom är det svindyrt per timma vilket är rena jävla rånet. Hur tänkte dom där? Troligtvis är det så att makthavarna vill att vi ska antagligen cykla gå eller ta kommunala färdmedel gammal som ung till och från, poängen blir den att dom utanför city lätt hamnar utanför planerings maktens tankar och korridorer. Ganska skrämmande att allt skall urbaniseras det ska klumpas ihop i city samtidigt som det utanför kärnan långsamt dör en långsam och stundtals plågsam död.

En dubbelbottnad anhängare med många strängar på sin lyra?

Känner många personliga likheter med Sveriges främsta trubadur Cornelis V en på många sätt mångbottnad med en oerhörd kreativitet och grym produktions takt. Kort sagt en man med många strängar på sin lyra många ostämda många trasiga. Personligen önskar jag att jag hade bara ett uns av hans kompetenta storhet, men man får snällt ställa sig i bakvattnet inte mig emot det gör jag så gärna för min eviga husgud och anhängare vars magiska musik är ständigt tidlös i mina öron och en hyllning som heter duga. 

Ska man nu tala något om dagens rådande väder så verkar det finnas massor med snö överallt i Sverige utan just på min beskärda del av kartan, den är å andra sidan kliniskt från snö men med ett heltäckande frost täcke som kanske inte är så himla kul som snö är? Vad gör man åt detta scenario? Jo bara att liksom gilla läget?

Varje dag går man efter bästa förmåga?

Självfallet vet jag att man inte kan ställa tillbaka klockan vilket jag ibland önskar, istället skenar tiden fortare och fortare för att till slut närma sig ruinens brant. Bortom ruinens brant finns där ingen återvändo allt bakom mig försvinner i allt snabbare takt för att till slut blekna bort bland minnena. Har inte hamnat där än men varje dag är en påminnelse om vart det barkar hän. 

Man skall alltid försöka leva i nuet, sa alltid min kloka mormor hon lärde som hon levde morgondagen är historia medans framtiden är ett äventyr med okänt innehåll? Finge jag nu leva om mitt liv just nu i skrivandes stund kanske jag inte fick det bättre men knappast inte sämre heller. All den där problematiken är vad man gör den till hur man formar sin dag sitt efter bästa förmåga så som man vill ha det. Ibland komplicerar dessvärre dom sakerna med yttre inre omständigheter påtvingade valmöjligheter varför därför och så vidare? 

I väntan på eventuella mirakel skall landa på mina breddgrader?

Kastar in ännu en snustorr vedklamp i brasan som sprakar hemtrevligt utanför mitt fönster är det allt annat än hemtrevligt, vädret är nått mellanting mellan gud vet vad och en begynnande vargavinter med stort V. Tempen visar strax under 15 minus grader till och med mitt näshår fryser fast. Vem gillar det här vädret mer än isbjörnarna på Svalbard? Där borta håller förvisso isen på att smälta bort kanske flyttar dom till våra breddgrader inom en snar framtid? Vad är breddgrader tja typ mina som är granne med nordpolen.

Apropå glöggens helande egenskaper så kommer den väl till användning en dag som denna, som en sorts värmande vätska som gör att inte kroppen fryser fast i sin bleknande skugga. Det övriga runt omkring mig är annars som en dimmig dag på heden, det enda som kan rädda mig i dagsläget är definitivt ett mirakel ovan där? Så här i juletid måste det väl ändå vara ett mirakel som räddar upp det hela men i väntan på att det skall hända så fortsätter jag att dricka glögg som om ingenting har hänt.

Någonstans bortom alkoholhaltiga drycker samt en och annan pepparkaka?

Idag dricker jag glögg den får tillfälligt min jordglob att snurra runt lite extra fort, drycken för stunden är en perfekt balanserad årgång som kan få vilken storväxt skogshuggare som helst till att trilla av pinn. Brukar blanda min glögg med sprit för att på så sätt lyfta glöggens innehåll upp till oanade höjder för att sedan landa utan fallskärm. Även en och annan pepparkaka med mögelost slinker ned av bara farten, det gäller att ha gott tilltugg till annars kan det barka åt skogen om det vill sig illa och det vill man ju inte. 

Kände en gång en polare som bara drack bus glögg i parti och minut men han fastnade för evigt i glöggträsket vitt jag vet så är han fortfarande fast någonstans i eller på långt bortom alltets makter lite lost in space om man säger? Glögg är för mig en personlig dryckes tradition i kategorin alkoholhaltiga drycker som jag inte för allt smör i småland vill bryta, det är ju av traditioner ni vet som bär en vidare.

Som att grotta ned sig i sin mansgrotta?

Sitter tryggt förankrad i min mansgrotta i mitt inre rum som är ett mellanting mellan hedenhös idyll och ett plast modernistiskt provisions rum, tittar håglöst utan geist ut över ett kompakt kolsvart landskap där frosten brutalt har tagit över dom så innan gröna sköna ängarna. Plötsligt springer en blåtonad frusen räv raskt förbi mitt fönster som om den här dagen vore den sista i dennes liv. 

På en kal gren längre bort sitter en icke flyttfågel som eventuellt tänker borta bra men hemma bäst och piper gällt troligtvis innehavare av en begynnande bronkit, i annat fall en hes tuta som borde ses över. Naturen verkar ha pausat från det somriga ifrån det vårlika där hösten redan har passerat revy det som återstår i den här kråksången är en lång och bitvis överjävlig vinter som man inte kan råda över. En kvarglömd smått förvirrad husfluga passar på att rymma från ett öppnat fönster, det den inte vet är att den precis har skrivit under sin dödsdom.