Bild & Ord: blott en levande cyklist.

Bild 4: Verket "blott en levande cyklist", av bildskaparen G.zero-T.

Ordet cykel, är inte alls främmande för mig. Tvärtom. Den har alltid funnits med i mitt liv som en röd tråd, sedan pinocchio varianten televinken hade sin storhetsperiod på 60-talet.Då talar vi hedenhös, på riktigt. Mitt liv, har alltid varit i rörelse, på ett eller annat vis. I olika rörelser ,som trampar livet vidare. Till oanade dimensioner, vinklar eller vrår.

Började min egna cykelkarriär. Med buller och bång. Cyklade in med trehjulingen i nedförsbacke, i ett ruggigt taggbusksnår och gjorde illa mig som fan. Allt enligt min morsas, vidlyftiga berättelser. Vad hon fick allt ifrån? Har jag ingen aning om? Undrar fortfarande, än idag? En annan gång. Cyklade jag ut med, trehjulingen mitt på vägen.

Stannade upp där, och tittade. Förundrat på, människorna i bilarna. Med tummen i truten som skrek, och pekade finger åt mig. Den ena värre, än den andre. Sådana otrevliga människor. Fick mig aldrig mera, någonsin ut på vägarna igen. Åtminstone inte med trehjulingen, som mer såg ut som en skadeskjuten kråka. Än som en liten, men naggande god stålföl.

På senare tid. Trafikerar jag fortfarande, samma vägar som på 60-talet. Dom hysteriskt absurda gubbstrutten. Är för längesedan, både döda och begravda. Förhoppningsvis, då i vigd gjord? Men ersatts av, än värre kepsgubbs. Som inte väjer för, självaste fan själv. Ur askan i elden.

Bild & Ord: bananhäng.

Bild 3: Verket "bananhäng",  av bildskaparen G.zero-T.

konstruerades under en fruktsam period. Av kreativitet. Av skaparglädje, och inåtvänd frustrations noja .På gott och ont, i ett experimentellt kaos. Ur detta,p loppade det fram. Ett stort antal verk.

Den ene ,konstigare än den andre. Ett skapande, ur mitt perspektiv sätt. Där jag låter alla mina sinnen, få vara delaktiga. Den ena går in i den andre Och ur detta kreativa crescendot, avlas det fram. Ett stycke modernt och tidlöst, bildskaparhistoria signat G.zero-T.

 

Bild & Ord: så in i vassen.

Bild 2: Verket "så in i vassen",  av bildskaparen G.zero-T.

Bygger bara på min. Själsliga enhet närhet, och rättighet till naturen. Att vi alla, är en del i/av naturens byggsats. På gott och ont. Dessvärre, har vi nog sabbat naturens rena väsen .Ersatt den med, något annat mångt mer fasansfullt. Som vi i slutändan, inte alls kan hantera.

Ett ständigt växande monster. Som matas, med bananrepublikers korruptionspengar. Att ersätta livgivande odlingsjord. Med dödande palmolja. Talar väl, sitt tydliga språk. Om vart, det barkar hän? Vad har vi egentligen kvar? Att lämna över, till nästa generation? Mer än ett förödande, och självdött landskap? Jag bara undrar?

Bild & Ord: en i mängden.

Bild 1: Verket "en i mängden",  av bildskaparen G.zero-T.

Symboliserar att allt levande, har en viktig roll i sammanhanget. Ingen är mer, än den andre. Alla har vi en mening, en innebörd och en plats i alltet. Avdelningen grymt djupa tankar, med logiska funderingar i verkligheten.

En i mängden, kan var du jag eller ni. Med den gemensamma nämnaren. Syvende och sist, är att alla har vi vår. Beskärda del av rotationen.

Oromantisk theme. (en sorts personlig dikt)

Jag bor inte på en ö,det känns som en.I själva verket en utopi,av nån annans mardröm.Ett hjärtskärande ting,som en pingvins slipade knivar i byrålådan

men jag är en ö,omgiven av avloppsvatten
av elektriska hajar burleska varelser och andra störande element,som bara vill mig oväl

egentligen ,så bor jag på land på en anonym plätt i myllan någonstans i ingenmanslandet.Där finner jag,den förlorade fridens skepnad.Där dricker jag min oslipade olust i engångsmugg

där inga adresser är vardagsmat,där den bittre grannen pinkar in sitt revir med en unken rap

men det lägger jag mig inte i,sätter inga större värderingar på skiten.Låter det bero,ser andra tar den saker i egna händer.Det får bli som det blir

Jag finner mig i allt,men berättar inte sånt.En privatgrej,ett egetrum med taggtråd
i staden bor för närvarande min bleka själ,där den ser andra bleka själar dansa limbo.Lustiga förvirrade sällskap,som slår ihjäl tiden med ett rått garv

i en rutten träkåk,lever min öken omgiven av stickbuskar nyponsnår och ormbunkar
av kräldjur dreglande löphundar och andra suspekta ting
i min omgivning.

Dagsbagatellen: En mellandag utan bromsolja!

Igår blev en klassisk mellandag,i gränslandet mellan lek och allvar.Mellan stoj skoj och fnitter.Alla parametrar, fanns där mellan lust och fägring stor.Igår,så hade barnen ägnat sig helt åt allehanda vattenlekar.Med såpa som smörjmedel,glidandes på en snorhal air track matta.Med okontrollerat gapskratt,med idel kallduschar som kan väcka upp dom redan döda.

Hög rolighetsnivå,som smittade till än mer skratt.Rena rama noj pandemin.Hela den här veckan,så har dotterns polare från Göteborg varit här på besök.En vecka,utan bromsolja.Inga farthinder,inga vägbulor som kunde stoppa barnens uppsluppna framfart.

Vissa döda,vill man ju inte skall vakna? Ingen glömd,ingen nämnd.Med varmvatten,som kan döda dom redan döda.Om det vill sig illa? I köket,håller husmor slash min nådiga fru på att göra i ordning dagens lunch. Bestående av chicken nuggets.En klassiskt barnslukarrätt.Där en hel ugnsplåt,av dessa friterade kycklingdelar.Går åt som smör i solsken.Inga problem.

Till afton,slänger jag på ett gäng marinerade fläskkotletter på grillen.Med ugnsbakade små färskpotatisar en fräsch melonsallad.Även också den obligatoriska guacamolen,ett måste tillbehör på vårt bord.I morgon eftermiddag,återgår allt igen till det mer normala.Där vi redan då,har placerat ut farthindren,lagt fram vägbulorna.

Dagsbagatellen: En dag med polaren fredag, med en mjukglass som inte höll måttet.

Efter en skön tur,med ett par kanoter.Med tjejerna.Som färdades tryggt,genom den lugna floden.I det här fallet,så heter den lugna floden Svartån.En klassisk vattenådra,som flyter bland annat genom Örebro.Som i själva verket är en å.En oansenlig å,som snirklar sig genom både slott koja och herresäten.

Genom bostadsområden,genom annan sorts bebyggelse.Genom maskrosängar,slitna betongetton.Där emellan spelade vi bangolf,12 hålsbana på eternit.Tattarplattor,eller fattigmansplattor som det också kallas.Som dom,klädde hus med förr.Asbestfasader,fint som snus.

För ett ögonblick,levde vi som skeppsbrutna med polaren fredag som enda sällskap.Tjejerna,hakade på när jag skenade iväg fantasimässigt.När vi då till slut fick in mjukglassen som dessvärre inte höll måttet,kände vi att vi var räddade? Kanske bara för den här gången.Nästa gång,kanske livet hänger på en skör glasstråd.