Ordet cykel, är inte alls främmande för mig. Tvärtom. Den har alltid funnits med i mitt liv som en röd tråd, sedan pinocchio varianten televinken hade sin storhetsperiod på 60-talet.Då talar vi hedenhös, på riktigt. Mitt liv, har alltid varit i rörelse, på ett eller annat vis. I olika rörelser ,som trampar livet vidare. Till oanade dimensioner, vinklar eller vrår.
Började min egna cykelkarriär. Med buller och bång. Cyklade in med trehjulingen i nedförsbacke, i ett ruggigt taggbusksnår och gjorde illa mig som fan. Allt enligt min morsas, vidlyftiga berättelser. Vad hon fick allt ifrån? Har jag ingen aning om? Undrar fortfarande, än idag? En annan gång. Cyklade jag ut med, trehjulingen mitt på vägen.
Stannade upp där, och tittade. Förundrat på, människorna i bilarna. Med tummen i truten som skrek, och pekade finger åt mig. Den ena värre, än den andre. Sådana otrevliga människor. Fick mig aldrig mera, någonsin ut på vägarna igen. Åtminstone inte med trehjulingen, som mer såg ut som en skadeskjuten kråka. Än som en liten, men naggande god stålföl.
På senare tid. Trafikerar jag fortfarande, samma vägar som på 60-talet. Dom hysteriskt absurda gubbstrutten. Är för längesedan, både döda och begravda. Förhoppningsvis, då i vigd gjord? Men ersatts av, än värre kepsgubbs. Som inte väjer för, självaste fan själv. Ur askan i elden.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar