Ett tag trodde jag, att jag var världens längsta och smalaste man. I bra ljus, kunde man utan problem räkna mina revben på 100 meters håll. Annars var jag, en blinkande fyr långt över alla andra. Vid kurragömmalek, var flaggstången ett perfekt gömställe. Där bara mitt långa yviga hår, röjde min plats. Sen stötte jag på en lirare, som både var längre och smalare.
Sen den stunden, kände jag mig inte ensam i världen längre. Hade plötsligt en jämlike. En dag, under en jävligt het stund under mitt sommarjobb i Skåneland .När jag hackade dessa hatade rovor, visste jag att långa människor inte var sämre eller bättre. Än alla andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar