Nu har man så till slut kommit fram till en avsats där man inte längre kan komma vidare, ett förstadie till den själsliga ändhållplatsens https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5llplats punkt och slut? Sina planer har man förstås inte förverkligat på något sätt men man har ändå åstadkommit någonting positivt med sitt liv vad det än må vara? Från unga år hade vi alla i betong gyttret högtflygande planer ibland allt för höga därför att vi inte visste om något bättre det här var våran kalla kala verklighet, allt eftersom åren gick så har man fått hyvlat bort scrollat ned och modellerat om planen och målen till en anspråkslös ringa nivå men ändå skälig. Eftersom starten i livet kanske inte alla gånger har varit täckt i rosendimmer så har man få anpassa sig utan alternativ i en steril taggbuskliknande miljö, där dom kroniska fyllhundarna dom tvivelaktiga ranglande tanterna och zombieliknande thinner människorna har passerat oss som arga långfingerpekande skuggfigurer på den allra yttersta porösa kanten av personlig misär i den tidens sorgliga melodi.
Nån gång så har man spontant ryckt upp en spirande maskros ur asfaltdjungelns mördande daller och tyckt att den var bara så vacker i alls sin enkla fulhet, vi älskade vilt utan hämningar på stenplattornas odämpade stuts och allt kändes bara så naturligt underbart vi levde i en falsk dimma som vägrade lätta? En del av oss klarade inte den tidens ohelande trend utan fick offra sig ibland helt i onödan, personligen vägrade jag ryckas med och fortsatte hålla mig inom ramarna i vad jag själv hade satt upp det funkade för mig dock inte för dom andra?
.jpg "Är det så att allting gungar?")
.jpg "Grunden till samverkan på alla plan?")
.jpg "Den tiden den sorgen?")
.jpg "Rädda oss ifrån det verkliga kaoset?")
.jpg "På nåt sätt en gudadryck?")
.png)
