Om blott en tidsrymd kommer mina vuxna barn hem för ett kärt återbesök hos sin gamla pappa. Frugan har i blårappet slängt ihop ett gäng kanelbullemuffins måhända en sorts överkurs men ack en god sådan. Allt sedan jag var barn har jag funnit en exalterad måhända en smått pervers njutning i att skrapa och slicka ut byttan med smeten, en sedan urminnes last som är en av mina många signum.
...I min egna lilla värld av svunna fjärilsdrömmar
sjunger fåglarna fast frosten tär dess kroppar
där skriker barnen för tröst
en sprucken röst i horisonten klingas bort
ingenting av det vi vill besannas
allting verkar vara som det alltid är
i en annan del skakar vi hand i hand...
Har alltid varit barnsligt förtjust i att få presenter stora som små hårda som mjuka. Fast som barn kände och klämde syrran och jag alltid på dom alla paketena under granen och räknade antalen, där vi klyschigt kunde konstatera att dom mjuka paketen var från farmor eller mormor. Eftersom dom båda stickade i parti och minut kunde man enkelt lägga ihop 2 plus 2. Dom hårda klapparna var alltid dom man fastnade för.
...I mitt innersta rum
spelar änglarna upp till bitterljuv musik
i nutidsromantikens förgård
ballader om dåtidens dårskap
dess tvivelaktiga eskapader..
Även om tiden bitvis har sprungit ifrån mig så har jag fortfarande barnasinnet kvar i behåll vilket i vissa kretsar ses som en tillgång i andra inte? Att tycka barnsliga saker fortfarande är galet roligt som att vänta på tomten att kolla in gamla tiders tecknade filmer, allt sånt där kan få en bitvis gammal mans puls att stiga till skyhöga höjder. För samtidigt vet jag att drömmen om den perfekta presenten fortfarande känns levande så här på ålderns höst. Man vet vad man har men inte vad man får?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar