Jag känner hur sommaren sakta somnar,
i kvällens sista gyllene ljus.
De ljumma vindarna har tystnat,
och daggen vilar över ängens hus.
Hösten kommer med kalla vindar,
med blöta löv och himlar grå.
Den viskar något om förgänglighet,
om allt vi måste lämna och förstå.
Jag ser hur träden släpper sina färger,
hur naturen söker vila och ro.
I varje fallande löv finns minnen,
om allt som en gång fick mig att tro.
Snart kommer vintern med sin långa vandring,
med frostiga nätter och dagar av snö.
En tid då världen håller andan,
och drömmarna får vila i vinterfrö.
Men någonstans bakom mörkrets timmar,
finns löftet om en annan tid.
Där ljuset sakta återvänder,
och våren föds ur vinterns frid.
Så låt mig möta årstidernas växling,
med öppet hjärta och stilla sinn.
För även när sommaren tar sitt sista andetag,
bär jag en längtan efter våren inom mig.
Och kanske är det just så livet fungerar,
att varje slut har något nytt att ge.
Att efter den längsta vägen genom vintern,
finns alltid en vår som väntar på att ske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar