Känslan är på G?

Idag känner jag mig på G. Åtminstone är känslan sån? Det känns rätt helt okej. Det gäller att hitta den där känslan, som ibland kan komma bort på villospår. Kopplas in på fel räls och så vidare. Oftast står den på ett ställe och hänger som man minst anar den. Den kan spela oss ett spratt, vara en clown när som. Igår var förvisso en annan dag, men jag hade dock den rätta känslan. Den hade krupit in i min själ obemärkt när jag satt på muggen. Då passade den på. Så länge man känner den rätta känslan är man oövervinnlig typ?

När man fattar galoppen?

Det bästa med idag är att man tar sig tid till att pusta ut. Man puffar upp sin ljumna kudde, man lägger sig tillrätta i ett framstupa sidoläge. Man låter den gryende tröttheten få ta över kroppen utan mankemang. Det har den definitivt gjort sig förtjänt av. Man väntar på sin ridtjej skall trava in genom dörröppningen med ett leende. Man väntar även på gårdagens rökta lax med ljuvlig hjortronsås. Ett glas vin ett glas öl, och allt det där som tillhör livets goda. Den pågående semesterlunken framskrider som en ryttarens omärkta flykt. En skriande flykt genom drömmars ridåer.

Tänk om?

Tänk om alla dagar vore roliga då visste man inte om det tråkiga? Eller tvärtom. I verkligheten finns det både och, både sorg glädje och ond bråd död. Just döden är ingenting man gärna pratar högt om, men den finns där? Som en naturlig del i människans liv. Som man i dom flesta fall inte kan gardera sig mot. Som man aldrig är förberedd på. Klyschan som en blixt från klar himmel. Kanske tar man inte livet på allvar? Man tror att livet är en självklarhet, den skall bara finnas där? Men en dag vilken som kanske det inte är så himla självklart längre?

I vått och torrt stärks banden?

Det där med vänner och umgänge är väldigt viktigt. Både gamla och nya. Vilket både är berikande och lärorikt. Att vårda vänskapen i både torrt och vått. För min egen del så har jag ett par vänner som jag sätter högst i kurs. Dom är dom viktigaste. Sedan finns det vänner som bara finns där, som ställer upp när man behöver dom. Sådana man kan lita på i vått och torrt. Som man kan luta sig mot när åskan mullrar, som man kan hålla sig i när vinden tjuter. Sådana kompisar växer minsann inte på trän?

Ingenting varar för evigt?

För en stund sedan åkte våra favoritvänner åter hem till Hisingen. Så himla genomtrevliga och sympatiska. Ett par intensiv veckor är till ända. Om exakt en månad strålar vi åter samman i Uddevalla för en veckoända. Allt sånt där roligt tar ju slut nån gång, så är det ju. Ingenting varar ju för evigt, även om man vill tro det. Allt har ett slut men även en början. Allt som vi tar med oss är både kärlek och evig gemenskap. Sånt som gör livet värt att leva.

Timeout?

Regnet och åskan har tillfälligt tagit en timeout? Hur länge den varar vet dock ingen? Fram och tillbaks med skyddstäckena, herregud så jävla tröstlöst. För tillfälligt skiner solen fast himlen är grådassig. I horisonten lurar ett par mörka moln. Hoppas bara att det bli ett Status Quo läge? Apropå rockgruppen Status Quo så har jag sätt dom live 5 gånger. Dom är fortfarande en av mina trogna husgudar. Deras headbanging musik får mig alltid att växa en tum. Apropå annat så gör min hustru tic toc pasta med vitlök. Naturligtvis blir det hur bra som helst.

Ett liv bland mullrande åska?

För tillfälligt mullrar åskan, den dånar och lever rövare. Himlen drar ihop sig som till ett murket russin. Det klibbiga fläktar tillfälligt, men syret är under all kritik. Herregud det vi nu upplever är regn och åter regn. Ett plus i kanten är att grundvattnet fylls på, ett minus är att humöret närmar sig moll strecket. Ingen balans där att prata om. Extremvädret fortsätter att gäcka oss på gott och ont. Fram tills för några dagar sedan var det kanonfint. Nu verkar ett kompakt lågtryck ligga för ankare, över vår beskärda del utav detta avlånga land.

Att leva med asfalt och drömmar?

När jag växte upp så var mormor min fasta punkt och trygghet. Tillbringade mycket tid hos henne och morfar. På tal om min morfar så jobbade han fram till 1975, då han gick i pension. Han var en stolt och plikttrogen verkmästare i asfaltbranschen. Där han la asfalt och vidare, så fick hans familj följa med. Som ett resande sällskap, som tillfälligt slog ned sina bopålar lite här och var. Som en asfalt rallare. Till slut hamnade dom i Närke metropolen Örebro. Som till slut blev en permanent plats i tillvaron. Han var stolt och berättade att han, minsann inte hade varit sjuk en enda dag under sina 40 år i asfaltbranschen. Numera ser livet betydligt annorlundare ut, nu är ,man sjuk när man är sjuk. Annars får man inte jobba.

Att leva i nuet 2.0?

Mina barn blir stora mina vänners barn blir också stora? Herregud vart har åren tagit vägen? Minns själv när jag fyllde 18 eller så gör jag inte det? Jag fyllde 18 i nådens år anno1978 då såg världen helt annorlundare ut. Mycket flower power mycket av allt om man så säger, men eftersom man är en överlevare går man vidare. Typ mot framtiden vi går eller så? Eftersom man var och är både punkare och hårdrockare så levde man bara för dagen, som som om den vore den sista? Snacka om att leva i nuet 2.0.

En längtan bland annat?

Ibland önskar man sig bort nån annanstans än här? Till en plats bortom här och nu? Till en oas fylld av lust och fägring stor, ett tillhåll för drömmarnas inverkan. Men riktigt så funkar det inte? Mitt liv just nu i skrivandes stund är dock en fridens plats, kliniskt fritt från jobb och jämmerdalar. En fredad plats, där familjen finner ro och längtan. Nu är det som det är, då våra utlandsplaner ligger i malpåse. Det ända vi skall göra i en obestämd tidsrymd är att förflytta oss inom behörigt avstånd, till en plats bortom stress och ofrid. Till ett ställe där själen kan bada naken, där man kan dricka grogg med näcken. Samt spela fyrmanstwist med skogens älvor.