När känsliga paket levereras?

Börjar gå ut mer och mer på små kortare promenader bland annat två hundpromenader i bagaget. Samt en cykeltur för att hämta ett känsligt paket med vinglas på ett utlämningsställe. Pust pust pust men över lag känns det ändå helt okey. Är helt klart på G. Min rehabilitering går som tåget utan onödiga urspårningar. Med raka rör och osvängda böjar klarar jag av min tillvaro för närvarande.

Eftersom varken jag eller frugan orkar laga nån lunch idag, så beställde vi hem mat från McDonalds via foodora. I vanliga fall klockrent. Men nåt gick galet med leveransen från McDonalds, men det var inte foodoras fel. McDonalds kunde inte skicka ut den rätta beställningen eftersom dom inte får betalt för den leveransen. Men vi fick tillbaka vartenda öre från foodora vilket var otippat i sammanhanget. Ibland går allt våra vägar, ibland går det åt pipsvängen alldeles. Precis som med livets bergodalbana.

Ett uppvaknande denna onsdag?

Vaknar upp till denna här onsdagen med en skopa tillförsikt kanske skall jag fungera hyfsat skapligt mot veckans slut? Allt beror givetvis på kroppens status? Det är såklart min förhoppning annars får man väl uppsöka sjukvården? Helt klart vill man inte belasta vården med mina symtom. Dom ack så obetydliga i sammanhanget? Det är bara vila som gäller för stunden och ingenting annat.

Har gått ut på en skapligt rask morgonpromenad med jycken och sicksackat mig igenom cyklister föråldrade hurtbullar andra hundförare andra individer mot sina respektive mål? Alla skall bannemej ut samtidigt är det inte konstigt så säg? Min lilla oansenliga frukost idag bestod av några skivor rostbröd med ett kokt ägg. Som sagt min kroppförbränning förnärvarande är inte vad den borde vara?

Det där om skokartong smaker?

Nu har man i princip dräpt 2 varma mackor med tomat ost lök kryddor och skinka. Dessa mackor som i vanliga fall smakar gudomliga, fortsätter att smaka skokartong med frigolitinslag. Hoppas hoppas dock att mina ack så dyrbara smak och luktorgan börjar funka någorlunda skapligt normal redan nästa vecka? Men samtidigt känner jag till folk vars sådana organ inte kom igång på flera månader? Sånt där vet man ju inte skit om? Det suger på riktigt.

Den 29 september kommer dom att öppna upp samhället med smockfulla arenor tillställningar evenemang och så vidare. Det är precis som nån expert tjomme sa på teven att, det här kommer alltid att blossa upp i tid och otid och aldrig riktigt helt försvinna? Den känslan är som att sitta fast i en burk härsken ravioli, och fortfarande tycka livet är lattjo?

En lunch med fartränder?

Nu har man passerat lunchen denna tisdag med ett par rostade mackor i förbifarten? Som jag berättade om förut så förbränner man inte så himla mycket under den här sjukdomsperioden? I stort sätt ingenting. Har precis klarat av min andra rutt med jycken Dino, som troligtvis både han och jag behövde? En rutt i ett strålande sensommarväder, eller en tur med ett begynnande höstväder.

Löven är fortfarande än så länge gröna men allt det där kan ändras över en natt. Får jag säga det själv så älskar jag när mörkret faller snabbare, i det så finner jag nåt sorts lugn. Allt bäddas in i en rofylld harmoni. Allt runt omkring mig stressas av och blir en behaglig rytm. En sådan härlig rytm som vi kanske alla behöver. Ser det här abrupta frånfället som ett helande verktyg fram tills mitt bejublande framträdande? Att stämpla in glad i hågen på kneget måndag morgon. Knappast nåt i världsklass men hur stort som helst för mig.

Snart blir allt som vanligt igen?

Vaknar upp till en vädermässig mittemellan tisdag där regnet ser ut att hänga eller inte? Hur som helst grått grått grått. Fortsätter min rehabilitering efter sjukdomen där man får ta en dag i taget. Finns ingen anledning till att skynda på det hela. Men jag har en deadline och den är på måndag, då jävlar skall jag vara tillbaks i businessen. Som vanligt har jag varit ute med jycken på hans morgonrutt inga krusiduller alls, eftersom frugan är värre sjukare än vad jag är?

Jag insjuknade före henne. Men jag tar på mig det ansvaret så länge jag orkar, som sagt många bäckar små? Såklart att jag blir starkare för varje dag som går, vilket bekräftar att både läkköttet och immunförsvaret funkar som det ska. Nu gäller det att vila sig i form ta små korta promenader och känna att det ljuva livet är på gång igen. Det är min klockrena ordination.

Det förbrända energi tappet?

Snart dags för pyttipanna med vändstekt ägg helt klart den här dagens höjdare. Eftersom man är i vårt prekära läge så har vi valt att hoppa över lunchen? Med den enkla anledningen att vi inte förbränner ett skit längre. Eftersom vi till större delen av dagen ligger i våra sjuksängar, då går det heller inte åt någon energi. Ganska simpelt faktiskt. Vi rör oss endast mellan hemmets fyra väggar.

Efter ytterligare ett pass med jycken den tredje för dagen, känner jag mig ändå ganska nöjd med dagens rehabilitering. Ett fall framåt. Har givit mig själv. den här veckan åt till att komma i gammal god form igen inför nästa veckas jobb. Det är åtminstone min målsättning? Jag har endast ett mål kvar idag det är att gå ut med jycken sista kvällspasset, klarar jag av det så klara jag av det mesta?

Om moderna människor i vimlet?

Tryckt i mig gårdagens fläskkotlett med eftertryck med viss möda och stort besvär? Fortfarande får man leta efter mina förlorade smak och luktsinnen? Dom jag än gång hade. Någonstans är dom säkert men vart? Har ännu engång tvingat mig ut med jycken på en knapp halvtimmes tripp på känd mark. I ett härligt höstsolsväder.

Var stundtals ensam på mitt stråk, men kanske en och annan flåsande 60 plusare som sprang mig förbi som förtvivlade individer som i sin iver försöker övertyga sin tvivelaktiga kondition status? Sånt där kan man med lätthet läsa av i dess svettiga fårade plågade ansikte. Stackars moderna människor i vimlet. Det där med att jogga är liksom inte min grej det har det aldrig varit. Min grej har varit långa promenader och cykling, det har jag gjort dom senaste 55 åren. Lär så fortsätta fram tills döddagar?

Klockren bravur på morgonkvisten?

Precis som jag lovade så gick jag ut med jycken nu på morgonkvisten. För sin sedvanliga 1:an och 2:an leverans. Båda posterna lyckades med bravur. Klockrent. Hade faktiskt inte räknat med nåt annat, på den fronten är han väldigt pålitlig. Morgontrafiken har börjat rört på sig, en och annan desperat hurtbulle flåsar oroväckande förbi i sin jakt på någonting annat?

Tonårsdottern kommer att ha distans undervisning mot sin vilja denna vecka på grund av rådande omständigheter? Vilket kanske inte är så där väldans populärt? Vissa regler som typ dessa kan man inte bryta hur som helst? Bara att gilla läget? Hur jävligt det än kan vara. Hon gillar att vara i skolan att umgås med sina polare hon gillar att pressas, så det här scenariot är såklart ett bakslag för hennes del. Men va fan det här är ju inte ens för evigt? Herregud, endast en sorts marginell parentes i allt det oändliga?

När skönhetssömnen krackelerar?

Vankar av och an kan inte sova för fem öre? Uret är strax efter 4. Min skönhetssömn är liksom rubbad. Bröstet låter som en osmord kyrkorgel, ett riktigt hiskligt oljud i pipan. Det hostas sporadiskt stundtals vilt i från det andra rummet. Frugan har det lika jobbigt som jag har det. Dygnsrytmen har tillfälligt blivit förskjuten det får natten lida för.

Jycken ligger utfläkt på soffan och snarkar lätt, tassarna rör sig intensivt det hela ser ut som om han springer snabbt på nån blomsteräng nånstans? Som en inriktad gepard mot sitt mål? Det ser väldigt fridfullt ut. Själv värker det i led och lem innan och utan, och man känner sig som den där som aldrig blev frisk? Som sagt vi får bara vänta ut det hela, mer kan man inte göra? Det får ta den tid det tar till att komma ut på banan igen. Jag har inte bråttom för jag ska ingenstans.

Om forna superkrafters längtan?

Förbereder mig inför sista rundan med jycken, som kanske inte är så jävla enkelt som ni tror? För mig är det ett mandomsprov helt klart, men jag skall fan lyckas med mitt uppdrag. En milstolpe under den här perioden. Efter ett gäng dagar i sängen så har man förlorat det mesta av sina forna krafter? Va då krafter undrar min tonårsdotter med glimten i ögat? Med ett påföljande hahaha. Som ett bubblande garv i etern.

Har du haft några superkrafter någonsin eller, säger min smått ironiska tonårsdotter och slänger igen sin dörr. BAM. Om jag har herre gud, kontrar jag ironisk och hostar mig vidare fram till sängen. Allt jag kan om ironi har jag lärt min dotter, och hon nyttjar dom på mig så fort hon får chansen. Hon är tuff men det är jag med i mina bästa stunder.