Om haren, som ville mig väl!

Denna här, tisdagen. Har varit, som en solkurva. På en, smörad APK limpa? Med slirspår. I mina kretsar. En helt, okej dag. Vare sig utan, hagelstormar och gräshoppa svärmar? I mina ögon, en helt okej dag. Dagen började, när jag cyklade 05.00. En blåfrusen haren. Hoppade plötsligt, fram ur buskaget. Mitt framför, min kylslagna stålhingst. Som bromsades upp. Haren, den sprang fram ett 20 tal meter. Stannade upp, och vände på blicken. Den liksom, tittade på mig. Precis, som om den ville berätta? Är allt okej, med dig? Eller så? Efter våra, ömsesidiga syn kontakter. Fortsatte vi, åt var sitt håll. Min väg, var mot jobbet. Haren, var troligtvis på väg? Mot ett, annat klimat?

Återuppstod, på den andra dagen?

Igår, vad jag trött. Så in, åt helvete! Så kan det vara, med oss dödliga. I dag, känner jag mig återuppstånden. På gott och ont. I och för sig, har jag bara ont i ryggen. Men det hör, till med åldern. Annars, känner jag mig som prima fisken. I ett, uttömt akvarium. Lite underförstått, men ändå? Allt är ju, relativt. Vad det en, professor som sa? Nån poäng, hade väl ändå gubben? Vädret, är som följande: Kallt som attan, på morgonen. Varmt, med kall sol resten utav dagen. Annars, mörknar det senare. För varje dag, som går.

Ur en, grön ballong?

Känner mig trött. I ben, och märg. Både inom, och utombords. Som om, någon släppt ur luften. Mot min vilja. Ur en, grön ballong. Jävligt sakta, och långdraget. Bara på, pin kiv? Kroppens, bokstavs energier är uttömda. Kvar är endast, några simpla stavelser. En och annan, splittrad konsonant. Nåt adjektiv, som ligger och släpar efter. Nåt prekärt verb, som gått vilse? Precis, som nåt? Som dras efter en bil. Mot dess vilja. I morgon, är en annan dag? Okej! Då kanske, allt släpper? Ny energi, fulls på. Allt blir, som vanligt igen? Eller, kommer nåt förlupet subjektiv i vägen? Allt det där, står att läsa om bland stjärnorna?

I en älskad, men svunnen tid!

Börjar så sakta. På att avrunda, den här söndagen. En blandad dag, av D-vitamin bombning. Långa, givande promenader. Med eller utan jycke. Ett kassler intag, med klassiskt potatis. En söndagsmiddag, så god som nog. Minns när jag, åt hos min älskade mormor och morfar. Prick klockan 12, så gott som varje söndag. Då serverades det, antingen kalops. Eller karréspjäll. Alternativ, slottsstek med gräddsås. Kunde överraska ibland, med fågel fisk eller mittemellan. Morfar, serverade oss var sin mellanöl. Samtidigt, som han predikade. Det mesta, som han hade vart med om? Nu var det så. Att man hade hört, den historien. Hur många gånger, som helst. Som efterrätt, dukades det fram nyponsoppa grädde och biskvier. Eller olika fruktkompotter, krämer eller alternativt chokladpudding med vispgrädde. Allt det där, var säkra kort. I en kort, med passerad tid.

En av, dom många hållplatserna!

Egentligen, handlar mitt liv om? Att hitta, min plats. Att finna, min nisch. Ett evigt sökande? Herregud, livet är alltför kort. Tills man till slut, hittar den? Om det nu, var den man letade efter? Kanske var den bara. En av många, hållplatser. Fram till den. Som man, mentalt sätt ville finna? På rak arm, kan jag säga? Att jag har, precis klivit av.

En av, dom många hållplatserna. I väntan på, att finna? Det rätta, som gör mitt mentala inre nöjd? Under tiden. Som jag frenetiskt, fortsätter att leta? Troligtvis, efter det där ouppnåeliga? Som möjligtvis, ligger väl dolt. Bakom nästa krön. Så fortsätter jag, att vara den där vaktmästaren. Med rätt att, förgylla andras dagar! En ack, så väl viktig uppgift.

Om en enkel, skapande vaktmästare?

Spinner vidare. På den där, filosofiska tråden. Troligtvis, så har jag den filosofiska tråden? Med mig, i genuppsättningen? Allt sedan begynnelsen. Många i släkten, har varit mer eller mindre. Skapande, var och en. På sitt sätt. Men ingen, har någonsin blommat ut? Utan istället varit kvar, i sin puppa. Utan att, någonsin komma vidare. Personligen, så har jag haft drömmarna. Har haft visionerna. Men kanske inte, dom rätta verktygen? I och för sig, ingen ursäkt?

Min dröm, har alltid varit. Att skriva, och spela in musik. Även att, skriva böcker. Men istället, blev jag vaktmästare. Med rätt, att förgylla andras dagar? Med olika uppdrag? Varje dag, är inte den ena lik. Faktiskt ganska. Varierande och, stimulerande arbetsmiljö. Så därför, lever jag ut mina drömmar. På dom olika, social mediala plattformarna. Där jag får vara. I min privata sfär. Så mycket kreativ, jag bara kan vara.

Mina filosofiska superkrafter? En intellektuell hemlighet.

Har nog alltid, varit lite filosofisk lagd. Kanske mera, nu än tidigare? När man, var yngre. Var det inte, tillräckligt coolt? Att vara, filosofiskt lagd. Snarare, lite töntvarning. Istället skulle, man vara. Lika tuff, som polare var. För att smälta in, i den kretsen. Allt för, att inte stå utanför. Var nog ändå lite, som Clark Kent. Som bytte, om till stålmannen. I telefon kiosken. När inte, polarna såg det. En intellektuell hemlighet. Med den, så fick jag filosofiska superkrafter? Har alltid, varit intresserad av det skrivna ordet. Även själv, uttryckt mig. I det skrivna, ordets sköna konst. Kunskap är makt. Definitivt, är det så. Det har jag, sagt förut. Vilket tål, att sägas om och om igen.

Odödlighetens spridda tankar?

Några levande tankar, om odödlighet? Eftersom jag är, en tänkare? På hobby plan. Som oftast, vänder in och ut. På vissa aspekter. Tills jag, har accepterat saken? Eller åtminstone, förlikat mig med den. Ibland, kanske jag inte alls? Ens kommer i närheten, av någon lösning. Det är, först då. Dom kreativa alternativa, lösningarna bearbetas. Formas om, och till sluts föds krystande fram. För att nu, tala om odödligheten? Detta stora, tudelade ämne. När jag var yngre. Trodde jag, absolut på odödligheten. Kände mig okrossbar, i mitt späda hudfodral. När man är ung. Är tiden, den minst viktigaste? Till skillnad, mot nu. Då tiden, går allt för fort. Den kroppsliga tiden, är som bekant. Det enda, man inte kan stoppa? Om man, nu inte spelar hockey. Eller knegar? Eller gör, vad som helst? Där den indelta, bestämda tiden. Kan stoppas, efter behag.

Livet ett, sorts avbockande?

Tiden mellan nu, och kvällen. Den marginalen. Är som, en mental väntan på sängen. Fram tills nu, har man bockat av. Hundpromenaden, egenpromenaden, egenvård, frukost, lunch. Även varit, socialt trevlig. Skrattat, i medial samverkan. Det enda som, jag har missat. Är vilan? Personligen, är jag ingen. Vidare vän, utav vilan. Utan jag vill, lägga den tiden. På nattsömnen. Eftersom den, är den klart viktigaste. Men jag ligger, gärna i sängen. Utan att sova! Gärna med, datorn på magen. Ett tillfredställande sätt. Att slå ihjäl, ett par timmar på.

Ett spatserande, i det vita helvetet!

Har precis, kommit in. Efter ett, par timmars promenad. I ett exemplariskt, strålande vinterväder. Ett par minusgrader, mot en kallblek sol. Som vilket, lyste upp dagens tillvaro. Snacka om, att bli bombarderad av D- vitaminer. Men även, attackerad. Av diverse positiva, må bra saker. Min jycke Dino, är en sådan vovve. Som inte alls bangar, för lite snö. Eller ens kyla. Han älskar, det vita helvetet. Han kör ned, huvudet i snön. Som han använder, som en utflippad snöfräs. Snön yr, ur alla håll och vinklar. En smått, galen hund. Men en, lycksalig sådan. Övriga familjen, käkade gårdagens rester. Medans jag, slog till. Med att göra, en ansjovis macka med hackat ägg. Lök och tomater. Inget avancerat, men väl värd en michelin stjärna.