Står och faller med dilemman?

Visst är världen fantastisk? Några ändar stänger igen andra öppnar sitt inre. En del chansar på den gyllene medelvägen, som att ta första tårtbiten och hoppas på det bästa? Faller den eller står den? I min del utav världen, står och faller allt med den rådande verkligheten. Idag känns allt okej men i morgon då? Ingen jävel som vet ett smack hur nästa minut kommer att bli? Som en oerfaren meteorolog som innerst inne vet att 50/50 principen är den som gäller. Som att kasta krona eller klave om liv och död. Hugedamig vilket dilemma?

Rom byggdes inte på en dag?

Ibland är man olika lagd beroende på ditten och datten. Man tycker om si eller så oftast går sånt hand i hand? Hos mig personligen är jag en låt oss säga en allvetare? Jag kan mycket om lite och lite om mycket? Kan bygga saker men undviker sånt? Vilket jag överlåter till grejens expertis. Kan meka dom mest fantastiska ting men bara om mitt inre jag är på det humöret. Idag lyser solen med sin närvaro, vilket den har gjort ett par dagar nu. Är inne i ett varmt flow på gott och ont? Där varje litet kall hål blir det avgörande, mellan hjärn kokning och mental kallbrand. Som att tvingas välja mellan pest eller kolera? Riktigt så illa är det dock inte. Idag kan åtminstone jag välja mellan sol och icke sol. Lovar er att båda delarna är likna välkomna.

Positiva dagar i ett stim?

Det där om att gå in i ett stim, det är så jag är i just för tillfälligt. Ett positivt sådant. Nu ger jag hjärnan tillfälligt i akt, till att vända in och ut på vissa funderingar. Att mangla olika tankar till strykfria skjortor att bena ut några dolda mönster i dagsljuset. Det är sånt som jag sysslar med i skrivandets stund. En lyx måhända eller ett brinnande begär att hela tiden skapa någonting. Som både jag och mina få läsare känner sig delaktiga i. Min värld är som det som kommer ut ur en centrifug, vilket är allt möjligt kring fågel fisk och mittemellan? Säger som den där ständigt sökande surfaren, det gäller att haka på den där vågen? Den kommer säkert aldrig mer tillbaks?

Om nu inte nuet är det viktigaste?

Vad är viktigare än nuet? Tja har man inte sin historia att referera till, då är det nog kört? Alla bär vi omkring med olika historier med olika jobbiga skelett i garderoben. Konstaterar att ingen av oss är perfekta, såklart det finns säkert en och annan som inbillar sig det? Men det lyser igenom förr eller senare. Är man som jag en vanlig snudd på hederlig arbetare, utan vare sig jobbiga skelett i garderoben eller någonting annat som förpestar min eller andras verklighet. Då har man både fötterna tryggt förankrade på jorden. Men ibland gör jag som Clark Kent, då byter jag skepnad och kryper in i min egna skaparbubbla. Skräddarsytt bara för mig. Ett sorts mentalt frigörande alternativ som passar min personlighet.

En bra stund på jorden?

Min bästa stund är utan tvekan på morgonen. När man är ledig om man är ledig. Det viktiga morgonkaffet den nödvändiga ostmackan den oumbärliga grapefrukt juicen. Det är då man skapar eventuella storverk underverk eller huvudvärk hos sin partner. Det är på den lilla delikata morgonstund man försöker peppa sin oroliga konstnärssjäl. Bejaka dess krav och förväntningar. Eventuellt stilla dom inre huserande demonerna, som ibland orsaker små försynta kaos i ett vattenglas. Det är endast då innan den övriga familjen vaknar upp, som man kan lägga ribban för dagen. Desto lägre ribba desto mer lättja.

Den tillfälliga kungen utav egentiden?

Fortsätter med min ack så dyra egentid ett privilegium men även ett unikum. Dottern är hos sin tighta kompis i Hisingen, frugan jobbar hela veckan ut. Sedan börjar hon sin semester den andra utav 2 delar. Ibland får man dela upp det hela. Endast våran jycke Dino som emellanåt pockar på sin uppmärksamhet. Oftast kryper han under sängen för att endast komma fram när kissblåsan är på sin bristningsgräns. Den jycken hatar verkligen värmen. Kunde man läsa hans hundtankar skulle man säkert läsa ord som vinter med dess kalla innehåll.

På upptäcktsfärd runt din egna husknut?

Naturligtvis så är fortfarande Örebro jordens medelpunkt? Så är det så blir det, tills nåt annat rubbar den ordningen. Vilket i nuläget är otänkbart? Men eftersom man är en svensk uti fingerspetsarna så är Sverige helt fantastiskt i all sin avlånghet. I sin mångfald och rikedom. Det finns fortfarande sjukt mycket att upptäcka på hemmaplan, om man nu går längre bort än dom vanliga turistfällorna. Att våga är att vinna. Herregud, ni anar inte hur mycket det finns, som ni inte ens hade den blekaste aning om? Den som söker finner också vidare? Ur eget intresse så lockar inte Mallis längre än på några år? Man vet såklart aldrig men förr eller senare? Det finns faktiskt en hel upptäckarvärld bara runt din egna husknut.

När det sjukt roliga väl landar?

Dottern har det fortfarande sjukt skojigt på Hisingen. Nån stans mellan raderna längtar hon hem? Så är det. Borta bra men hemma bäst. Hon har verkligen inte saknat något, utan full aktivitet dagarna långa. Ett sorts himmelrike på jorden. För min egen del begränsar jag min aktivitet tills jag behöver den? Det kan bli nu eller på en gång, likaväl som det kan bli i morgon eller nån helt annan dag? Gud vet om det? Eller så? I annat fall så får man vila sig i form och invänta första bästa tillfällighet? Kommer den så kommer den annars inte?

När ingenting är hugget i sten?

På tal om att ingenting varar för evigt så är det nog en definitions fråga? Vad vill man skall vara för evigt? Eller inte? När man jobbar fram till pensionen så är ledigheten väldigt begränsad. Sedan när man väl är framme, då är man sin egen chef över sin utmätta tid. En tid som i och för sig inte varar för evig? Men väl en rymd som man måste vårda. I skrivandets stund nyttjar jag min begränsade egentid på bästa sätt. En hisklig bred blandning mellan skriva inlägg sol bad god mat allehanda drycker, och såklart ett motionerat rörelseschema. Alla primära delar måste ha sin del utav den flödande kärleken. Vad vore annars livet på en pinne? Troligtvis som en avsågad gren i den småländska trollskogen?

Tillsammans går vi in rätt i kaklet?

Det är faktiskt ganska lustigt att jag och min son är sjukt lika i vårt sätt att tänka. Kanske inget onormal eller så men ändå? Att komma fram till saker och sanningar i olika frågor. Vi plöjer igenom tankar kring världsalltet djupa funderingar kring ologiska ting och företeelser. Kort sagt vi går in i kaklet i dessa frågor som vi vänder ut och in på. Till sist kommer vi fram till någonting som vi gemensamt tror på för stunden? Som vi alla vet kan saker och ting förändras på bara nån bråkdel. Eftersom vi lever i nuet så är ingenting bestående.