Trots att världen känns upp och ned. Försöker man ändå hålla den rättvänd. Med olika sätt. I slutändan blir alla tvungna till, att hitta sin egen balans till en fungerande vardag. Man har liksom inget val. I luften ovanför mitt huvud åker ambulanshelikoptrarna i skytteltrafik till dom olika sjukhusen. Som stora surrande humlor. En fråga om tid? En fråga om liv och död? Vi befinner oss i en overklig verklighet, som vi inte kan rå på? Men innerst inne, inbillar jag mig att hoppet är det sista som överger oss. I min värld finns det alltid ljus. Men även ett gryende mörker, som man alltid måste ha övertaget om. Har man det kan man gå vidare i sin egna verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar