I morse trodde jag allt var som vanligt?

Man tror sig vara odödlig på alla sätt och vis men ingenting kan vara mer felaktigare? Man ställer sig framför spegeln man spänner dom få musklerna som man har kvar, som motvilligt pumpas upp till en mandarins blygsamma storlek ganska löjeväckande faktiskt. Som fallet med min vackra kanin Feffe https://zoometro.se/6-ovantade-fakta-om-kaniner/ som jag först trodde var odödligt, det var han åtminstone igår då levde han och hade hälsan men i morse när jag som vanligt skulle hälsa på honom så låg han där livlös i sin bur stel som en glasspinne. Samtliga i familjen har tagit det hela väldigt hårt både jag frugan tonårsdottern och jycken Dino. 

Förresten så var jycken Dino livrädd för kaninen Feffe varför vet jag inte? Men dom sista månaderna i kaninens Feffe liv så kom faktiskt han och jycken Dino allt närmare varandra, kanske så fann dom varandras likheter istället för olikheterna? Kanske kommer vi till den punkt i livet där odödligheten inte hjälper dig längre, kanske tittar vi oss i spegeln och ser livet försvinna bort ifrån dess baksida. På eftermiddagen hade vi en stillsam ceremoni för våran familjemedlem Feffe tillsammans med tonårsdottern som för närvarande befinner på västkusten men konverserade via face time.