Hösten knackar på igen,med kalla händer och mörker i blicken.
Livet gör en kullerbytta,och man landar inte alltid där man tänkt sig. Tiden rusar, cafelatten kallnar, dagarna blir till år utan att fråga.
Och mitt i allt det där
försöker man bara hålla sig upprätt.
Men kanske är det just så livet är, lite trasigt, lite vackert, och alldeles för kort för att inte känna efter när ljuset fortfarande finns kvar.
Det finns dagar då man vaknar och undrar vad det egentligen är som pågår. Inte bara utanför fönstret, där världen tycks ha fått kollektivt hjärnsläpp, utan också där inne. I det där utrymmet mellan morgonkaffet och den första nyhetsrubriken, där ens eget förstånd försöker hålla sig kvar vid något slags anständighet. Man sätter på kaffebryggaren. Den puttrar troget som den alltid har gjort. Ett litet vardagligt underverk i en tid då nästan allting annat verkar vara på väg åt fel håll. Sedan kommer nyheterna. Krig, oro, politiska utspel, ekonomiska bekymmer och människor som med stor självsäkerhet förklarar hur allting borde vara, trots att ingen tycks veta hur det faktiskt ska bli. Och där står man. Med en kaffekopp i handen och en ganska enkel fråga i huvudet.
Var tog jag vägen i allt det här?
Jag tror att vi ibland tappar bort oss själva utan att riktigt märka när det händer. Det sker inte över en natt. Det är snarare en långsam förskjutning, ett steg åt sidan här och ett litet avsteg där. Vi börjar anpassa oss efter andras förväntningar, efter tempot i samhället och efter den där märkliga föreställningen att vi hela tiden måste vara uppdaterade, tillgängliga och helst också lyckliga. Som om livet vore en prenumerationstjänst där man riskerar att missa något viktigt om man inte förnyar sitt medlemskap varje minut.
Till slut vet man kanske mer om världens elände än om sitt eget mående. Man kan redogöra för den senaste krisen men har svårt att svara på hur man själv egentligen känner sig. Man vet vad andra tycker, vad andra tänker och vad andra förväntar sig. Men den egna rösten har blivit svagare, nästan som en gammal radio som står och sprakar i ett hörn. Det är då jag tror att man måste börja leta. Inte efter några stora svar, inte efter någon färdig livsfilosofi förpackad i tre enkla steg, utan efter de där små sakerna som fortfarande känns sanna.
En promenad utan telefonen i handen. Ett samtal med någon som inte kräver att man ska vara rolig, framgångsrik eller ha en genomtänkt åsikt om precis allting. En stund vid köksbordet där tankarna får komma och gå utan att man måste göra någonting vettigt av dem.
Det låter kanske inte särskilt märkvärdigt. Det är heller inte meningen.
Vi har en tendens att tro att vi måste förändra hela våra liv för att hitta tillbaka till oss själva. Byta riktning, byta arbete, flytta någon annanstans eller börja om från början. Ibland behövs förstås sådana förändringar. Men ibland räcker det med att sluta springa en stund och faktiskt känna efter vart man är på väg. För vem är jag när ingen tittar? Vem är jag när jag inte behöver prestera, förklara eller försvara mig? Vad tycker jag egentligen om, bortom alla trender och alla andras bestämda uppfattningar? Så i morgon tänker jag börja enkelt. Koka kaffe, öppna fönstret och låta världen vänta några minuter innan den släpps in.
Inte för att problemen försvinner av det. Utan för att jag också finns. Och det, tänker jag, är faktiskt en ganska bra början.
Vi lever i en tid där nästan allt ska vara uppkopplat, automatiserat och smart. Telefonen vet var vi är, bilen vill hjälpa oss att köra, klockan håller koll på hur vi sover och datorn föreslår vad vi borde göra härnäst. Det enda den inte riktigt lyckas med är att tala om för oss när det är dags att sluta. Tekniken skulle ju göra livet enklare. Det var åtminstone tanken. Ändå sitter vi där, med femton öppna flikar, tre appar som vill ha vår uppmärksamhet och ett lösenord som vi tydligen borde ha bytt för länge sedan. Samtidigt plingar det till i fickan. Någon har skickat ett meddelande som börjar med orden ”Har du två minuter?”
Två minuter. Det är ungefär så lång tid det tar att upptäcka att man har glömt varför man över huvud taget tog upp telefonen.
Kanske är det dags att ställa en enklare fråga: Vad behöver jag faktiskt att tekniken gör för mig? Inte vad den kan göra. Inte vad som är trendigt just nu. Utan vad som hjälper mig att leva, arbeta och tänka lite bättre. Det är en ganska stor skillnad. Teknik i sig är sällan problemet. Den kan hjälpa oss att kommunicera, arbeta smartare, lära oss nya saker och hålla kontakt med människor vi annars skulle träffa alltför sällan. Problemet uppstår när verktygen börjar styra oss i stället för att vi styr verktygen. Vi anpassar oss efter apparna, notiserna och systemen. Vi lär oss nya funktioner innan vi ens hunnit fundera över om vi behöver dem. Och när något inte fungerar som det ska, tänker vi ofta att det är vi själva som ligger efter.
Men måste vi verkligen hänga med i precis allt?
Det finns en märklig föreställning om att varje nytt problem behöver en ny digital lösning. Har vi svårt att hålla ordning på våra uppgifter installerar vi en produktivitetsapp. Glömmer vi saker skaffar vi fler påminnelser. Känner vi oss stressade laddar vi ner en app som ska hjälpa oss att hantera stressen. Plötsligt har vi fått ytterligare tre saker att hålla reda på. Ibland är den bästa tekniska lösningen att ta bort något.
Stäng av notiser som inte är viktiga. Avinstallera appar du aldrig använder. Samla information på färre ställen. Bestäm vilken kanal du använder för vad, så slipper du leta efter ett viktigt meddelande bland reklam, gruppchattar och erbjudanden om att köpa saker du inte visste att du saknade.
Det behöver inte vara perfekt. Det behöver fungera.
En kalender som du faktiskt använder är bättre än ett avancerat planeringssystem som kräver en halvtimmes administration varje morgon.
En sådan där dag då hösten gör sig påmind lite extra, där luften känns friskare och där tankarna vandrar mellan stort och smått. Det är en ny dag, nya möjligheter och ännu ett oskrivet blad i livets ibland ganska märkliga bok. Dagens tema får väl bli konsten att leva här och nu, trots allt som händer runt omkring oss. För visst är det så att världen snurrar på i ett tempo som ibland får den mest stresståliga människan att vilja dra täcket över huvudet och stanna kvar i sängen. Nyheter avlöser varandra, åsikter kastas fram och tillbaka och alla tycks ha en bestämd uppfattning om precis allting. Mitt i detta försöker vi vanliga människor få ihop vardagen, hålla humöret uppe och hitta små guldkorn i tillvaron.
Det är egentligen ganska märkligt hur mycket de små sakerna betyder. En kopp kaffe i lugn och ro, ett samtal med någon man tycker om, en promenad där tankarna får vandra fritt eller bara känslan av att för en stund slippa prestera någonting alls. Vi jagar ofta efter nästa stora grej, nästa framgång eller nästa anledning att känna oss nöjda. Samtidigt kanske det viktigaste redan finns framför näsan på oss. Hösten är för övrigt en årstid som väcker en del funderingar.
Naturen skiftar färg, dagarna blir kortare och kvällarna kommer smygande allt tidigare. Det finns något vemodigt över det hela, men också något tryggt. Man får liksom lov att sakta ner lite, summera det som varit och fundera över vad man egentligen vill med resten av året. Alla årstider har sin charm, även om det ibland krävs en extra kopp kaffe för att övertyga sig själv om just den saken.
Sedan har vi det där med medmänsklighet. Ett ord som borde vara självklart men som ibland verkar ha hamnat längst ner i högen. Vi behöver kanske inte vara överens om allt, men nog borde vi kunna visa varandra lite mer respekt? Ett vänligt ord kostar ingenting, men kan betyda oerhört mycket för den som behöver det. Det är lätt att glömma bort när vardagen rusar fram och den egna listan med måsten aldrig tycks ta slut. Själv tänker jag att livet inte behöver vara perfekt för att vara bra. Det får gärna vara lite rörigt, lite oförutsägbart och ibland rentav smått galet. Det är trots allt där någonstans som de verkliga berättelserna uppstår.
Bakom fasaderna finns människor med drömmar, bekymmer, förhoppningar och en hel del frågor utan självklara svar. Så vad tar vi med oss från denna söndag? Kanske att vi ska försöka vara lite snällare mot oss själva och varandra. Att inte göra varje motgång till en katastrof eller varje framgång till en tävling. Att våga uppskatta det vi har, samtidigt som vi fortsätter att drömma om det vi ännu inte nått.
På återhörande, gott folk. Var rädda om varandra där ute – och glöm för all del inte bort att leva mellan alla måsten.
Idag var dottern på ett riktigt strålande prathumör och det roligaste av allt är att hon berättar precis allt om allt hon lämnar inget åt slumpen hon avskyr exempelvis att bli störd på morgon då är hon den värsta tänkbara upplagan av sitt jag, vissa av oss är av naturen slowstarter och behöver längre tid än andra för att få igång alla motorerna som håller igång kroppen under en hel och oftast intensiv dag. Personligen har jag alltid varit morgonpigg och alltid varit morgontrött speciellt vid denna här årstiden då mörkret dominierar dagen, kom ihåg när jag var riktigt liten då jag klev in i föräldrarnas sovrum klockan 5 på deras lediga dag och undrade varför dom fortfarande låg kvar i sängen? Så här på gamla dar kan jag förstå att man behöver vila när man är ledig efter en intensiv arbetsvecka.
Idag uppmärksammar vi grötens dag som instiftades med syfte att lyfta fram grötens långa tradition och betydelse i svensk matkultur initiativet grundades för att främja intresset för gröt och visa på dess variationsrikedom näringsvärde och koppling till svenska matvanor genom tiderna. Mina egna erfarenheten av gröt i allmänhet och gröt i synnerhet är tämligen tudelad jag åt gröt varje dag under mina första 17 år sedan fick det vara nog och idag befinner sig inte gröten på min topplista överhuvudtaget jag tar hellre filmjölk eller yoghurt kaffe och mackor med olika pålägg som kaivar ost skinka samt grönsaker.
Idag är det en helt perfekt dag då det ösregnar utanför att inte göra ett enda dugg på man ligger lågt laddar batterierna och förbereder sig inför kvällens SHL match där mitt lag måste prestera ett positivt resultat efter en tids uppförsbacke trots tränarens försök att möblera om kedjorna har han inte fått till det alls i början han har inte det rätta knycket som tjorven i saltkråkan sa till farbor Melker känner att det är en klockren beskrivning på den iskalla problematiken. Som jag sa förut kan man vara slowstarter men sedan måste man komma ut ur den svackan och steppa upp för att komma in i matchen igen.
Känns som om vi är mitt inne i värsta regnperioden med sjukt mycket översvämmingar lite varstans ihållande hällregn som successivt ökar precis som om det var intelligent dessutom har första snön vräkt ned i Dalarna med omnejd herregud vart är vi på väg? Det är bara en tidsfråga innan det vita helvetet dimper ned i mina trakter, konstigt nog blir man tagen på sängen varje gång visst är det lustigt när man inte förväntar sig att det kommer så kommer det i mängder. Naturligtvis kan vi inte vänta oss någonting annat än snö is och kyla fortsättningsvis minst i ett halvår framåt fy fanken det känns som om man bor i fel land typ nordpolen.
Idag uppmärksammar vi tidningsbudets dag i dess viktiga arbete att leverera morgontidningar till hushållen nu för tiden blir det allt mindre papperstidningar då många har eller väljer sitt tidningsabonnemang i mobilen istället den yrkesgruppen känns som en kvarleva från fornstora dar. Jag minns själv när jag var tidningsbud ett par somrar i ungdomsåren med en stor gigantisk nyckelknippa det var före portkodernas tid en tjock bok med abonnenter man började klockan 2 på natten och delade ut den sista blaskan strax före 6 på morgonen för den lönen köpte jag mig en gul racercykel ni kan tro att jag var stolt som en tupp.
Vi uppmärksammar även världsdagen för mental hälsa som instiftades av World Federation For Mental Health för att uppmärksamma psykisk hälsa som en global angelägenhet och bryta det stigma som ofta omger psykisk ohälsa. Vi lever i en orolig värld som mest består av meningslösa krig sociala orättvisor och utslagningar där oron att få den knappa ekonomin att räcka till när lönen är låg och priserna har stigit i höjden då är det inte konstigt om man till slut hamnar i den sitsen att den mentala hälsan vacklar.
Höstens första busväder är igång med blåst virvlande färgsprakande löv trasiga paraplyer i duggregnet snörvlande dagisbarn som klänger på sina stressade föräldrar dagisfröknar som bockar av avgående barn himlens alla mörka moln åker hit och dit en och annan kaja kämpar mot vindens makter. På något sätt älskar jag den här tiden som är en enda lång väntan mot vad som komma skall dagarna mörknar tidigare för varje dag som går om ett par timmar är det blecksvart det lilla ljus vi har tynar långtsamt bort i stormvindarna.
Oktober månad är full av begivenheter såsom Halloween och omställningen till vintertid det sas en gång att vi ska sträva efter att bara ha sommartid eller bara vintertid eller hur det nu var men allt det där rann liksom ut i sanden eller så kom dom på att det där är inget som vi lägger någon energi på? Både djur och natur förbereder sig för att gå i träda vissa går i ide andra drar by west medan vi andra däremellan kämpar mentalt mot den kommande vintern som vi har framför oss typ 6 månader av snö is och kyla.
Idag uppmärksammar vi skolfotografiets dag men även för att hylla traditionen av skol och klassfotografering som har funnit i Sverige sedan början av 1900-talet, på senare tid har det blivit populärt att återskapa gamla klassfoton där vuxna samlas och fotograferas i samma formation som på sitt ursprungliga skolfoto. Kom ihåg själv när det var dags för skolfotografering morsan klädde upp en i randigt och rutigt och man var vattenkammat till råga på allt så här i efterhand såg man ut som en idiot men morsan tyckte man var vacker som en dag, jo jag tackar jag.
Jag väntar där tiden står still, med hjärtat fullt av allt jag vill. I tystnaden hör jag drömmar slå, som vingar som ...
