När groggen byter dag?

Som jag ser det så finns det alltid något att skriva om? Små saker små episoder några stoft som ploppar upp ur ens inre. Ibland hipp happ bara så där. Det kan vara vad som helst. Det vara som idag då jag hemskt gärna skulle vilja ligga i mitt spa bad och dricka grogg. I parti och minut. Dessvärre blev det inte så? Istället blev det bara vin? Inte fy skam det heller. Groggen tar vi en annan dag liksom. Veckan består som sagt utav flera dagar?

I ugnen gosar laxen till sig på spisen kokar för tillfälligt min färskpotatis upp. Det minsann är det inget fel på. Har man nu inget att skriva om, kan man alltid skriva om när jag i morse stötte på den där haren som prompt ville upp på min altan. Stopp och belägg. Till sist fick jag säga den där envetna harkranken att dra dit pepparn växer. Troligtvis lyssnade harkraken på uppmaningen, och drog iväg som en avlöning. Tack för den passningen.

Allt är inte guld som glimmar?

Ännu en dag i vårt rike, krönades med en tripp till dotterns medryttarhäst. I och för sig mot min vilja med ett sjukdomstillstånd som inte är utav denna värld. Klart att man ställer upp för sin dotter, det skall fyllas på vatten det skall fixas i hagar och så vidare. Fast jag kanske inte är i den allra bästa formen, det är smällar man får ta. Under tiden lyssnade jag på dom svenska fotbollstjejerna som trots allt grejade ett silver.

Fast det var sjukt nära guldet om man säger så. Men allt är inte guld som glimmar? Klart att man kunde ta på tjejernas stora besvikelse självklart. Surt sa räven om rönnbären. I morgon är det dags för vårt hopplandslag då laghoppningsfinalen skall hoppas, även där klassas Sverige som en guldkandidat. Hur som helst så är sportens så här, ibland vinner man ibland torskar man.

När diverse profeter landar rätt i Närke myllan?

Det sägs att alla blir inte profeter i sin hemstad? I mitt fall Örebro, men några har blivit det såsom Torsten Ehrenmark som i för sig var född i Lindesberg uppväxt i Örebro men dog i London 10 Mars 1985. Även Hjalmar Bergman var av Örebro börd men dog i Berlin 1 januari 1931. Dessa lysande profeter hittade alltid hem till sina rötter, oavsett var på jordkloten dom befanns i? Sedan har vi självfallet vår svenska deckardrottningen Dagmar Lange, som dock lystrade till sitt författarnamn Maria Lang.

Hon var förvisso född i Västerås 31 Mars 1914 och dog i Nora utanför Örebro 8 Oktober 1991. Personligen är jag född här i Örebro för över ett halvsekel sedan, och med största sannolikhet kommer jag även dö här. Som sagt var man än befinner sig på jordklotet, så hamnar man alltid förr eller senare hem till sina rötter i mitt fall i Närkemetropolen Örebro. Av jord är du sprungen av aska du bli?

Dagen efter tomorrow?

Är en sådan människa som knappast bangar för ett litet korsdrag? Herregud man är väl viking? Men även vikingar har sina svagheter? Känner många i min omgivning som har svårt med att uttrycka sig, vare sig det är skriftligt eller i muntligt form? Med inlärning och så. Ända sedan jag var liten har jag haft lätt för sådana saker, fast jag inte är utbildad inom det området.

I mina innersta drömmar har jag alltid velat bli journalist, eller deckarförfattare som min husgud Agatha Christie. En lysande stjärna när jag växte upp. Eller fem böckernas ungdoms mystik av Enid Blyton. Eller en som verkar för den goda sakens skull, att gräva upp vad som finns bakom varje sten.

Kolla ned i varje dolt potthål i hopp om att finna något som avviker från gängse ordning. Det är fortfarande mitt mål, fast i nuläget skriver jag bara om banala saker. Typ när min jycke Dino levererar 1 och 2:an. Skit också i sammanhanget!

Nånstans mellan fågel fisk och mittemellan?

Det är såklart aldrig kul att läsa om sjukdomar? Herregud roligare saker kan man väl läsa om? I livet finns faktiskt sånt. Det är som det är hos mig där kan man läsa om allt möjligt mellan fågel fisk och mittemellan? Allt det där som rör sig i grytan, eller det som bubblar upp till ytan. Ingenting är vare sig heligt eller vad det nu kan vara? Alla ämnen är lika aktuella, naturligtvis har även jag nån moral, och vet var jag skall lägga ribban. Även samvetet ligger normalt i hamn!

Det värsta som finns är att trampa nån på tårna eller göra någon ledsen. Så länge som jag tycker att det kul att skriva om exempelvis mina ytterst sällsynta sjukdomar, så kommer jag att göra det? Bara så ni vet det? Det är det som är kul i mitt skrivande, att förmedla allt ifrån stundens inlevelse till gårdagens retro. Till framtidens funderingar eller till jyckens vardagliga öden och äventyr. Inget ämne är vare sig för litet eller för stort. Oftast blir det saker mittemellan som jag betar av.

God morgon världen?

God morgon världen även ni med förstås! Min natt har varit åtminstone sovmässigt som en mardröm. Högst ett par timmar dock ej i sträck. Min influensa börjar gå ned i lungorna, som börjar låta som pipande fiskar vid varje andetag. Det kan i värsta fall vara en begynnande lunginflammation? Symptomerna finns där som sagt. Men det är lugnt, tänker inte göra ett dugg idag endast bara vara här och nu. Det räcker för mig!

Övriga familjen ligger fortfarande i sina varierande törnrosadrömmar, även om våran jycke rör sig hela tiden från plats till plats så vill han inte ut än. Det är inte förrns min ärade hustru vaknar till som jycken helt plötsligt får nytt liv. I vanliga fall vet jycken om att så fort jag rör på mig är det dags för utgång. Han har varit med förr. Så länge jag är sjuk får frugan och dottern ta över den sysslan. Som sagt jag ligger inte i sjön här på något sätt? Snart är det väl dags för morgonkaffet med dopp kan jag tänka mig?

Efter en dag bland sysslor och enstaka moln?

Även idag har vi ett strålande väder, i och för sig några enstaka moln. Men inga som hindrar solen lyskraft. Känner mig klart piggare än i går och dagen dess förr innan. Har gjort ett par enklare sysslor såsom, klippt gräs ansat grusgången putsat häcken rensat ogräs snyggat till överlag tills helheten känns okej. Tjejerna är iväg och rider, troligtvis över steppar och sten. Genom snårig skog och ändlös terräng.

Dock inte långt härifrån, endast en jättes stenkast bort. Efter ett par timmars jobb med begynnande feber, känner jag att det känns helt okej att lägga sig tillrätta. Skriva några simpla alster och invänta tjejernas ridäventyr. För sedan vankas det varma all in mackor med vin till. Länge leve den flödande semestern?

Om solen är kvar eller så?

Som sagt det varma vädret fortsätter. För en annan med pågående influensa, känns den här värmen bara jobbigt och besvärlig. Frugan skäller och säger, är du så dum som sitter i solen? Vaddå sitter? Jag kontrar med att inte sitter mer än en pisskvart. Typ ingenting alls? Det gäller att vänja kroppen lite då och då, lite pö om pö.

För att nästa vecka om solen är kvar då vill säga? Gå in med full kraft i solens sköte och njuta så länge man orkar. Nu kan jag knappast påstå att njuter, när man som jag ligger större delen utav dagen. Men som den tävlingsinriktade jag är, så ger jag min inte förrns jag står där allena utan sängen som räddaren i nöden?

Ett enda stort förberedande?

Ännu en dag med varmt väder, för tillfälligt strax under 25 grader i skuggan. Ändå på nåt sätt känns det som om hösten närmar sig. Både mentalt och fysiskt. Kroppen förbereder sig för vintervilan? Visst är det en helt naturlig fas i vår årstidskrets. Kanske är det så att om typ nån generation framåt, så går man mot 2 årstider en torrare en blötare? Kanske är det så, det får framtiden utvisa? Det bästa med mig just nu är att jag kan vara ute mera. En stund i stöten.

Faktiskt hälsa på solen, men kanske inte än lägga mig platt inför den. Den solbränna som jag skaffade mig innan influensan, börjar så sakta på att blekas bort. Börjar gå mot min blekvita vinterhud igen. Men men, har hela nästa vecka kvar på min semester. Då kanske man kan få tillbaks lite av solbrännan plus c och d vitaminerna?

Bättre och bättre dag för dag?

Nynnar på den där schlagern...bättre och bättre dag för dag. Jämfört med igår är det 75 procent bättre. Men visst det är dom där sista 25 procenten som måste bli bättre för helheten. Kroppen halsen det mesta känns bättre, vilket är en tröst i sammanhanget. Brukar vara sjuk högst ett par gånger om året, varken mer eller mindre. Vilket jag kan tacka min lyckliga stjärna för.

Kanske är det så att allt skit och elände kommer när man har passerat en viss åldersgräns? Handen på hjärtan så börjar jag med stormsteg, närma mig just den där magiska gränsen då allt försämras? Det här scenariot gäller såklart inte för alla? Herregud inte! Alla är vi olika skapta med olika historik? Så är det bara!