Saker och ting förändras efter tidens gång?

Mitt emellan 2 oberoende tider ligger jag fortfarande kvar inom ramen av det optimala i min sänghalm och funderar över saker och ting? Över olika tings syften dess verkan och innebörder visst låter det sjukt djupt skruvat en lördagskväll som denna men magkänslan https://www.vadvivet.se/magkansla/vet vad den säger? Min salige fru är med bästa väninnan på ett kryptiskt spa nånstans i obygden och kommer hem någon gång under söndagen. Hela den här grejen har varit hemlig sedan dag 1, som en del av min frus present.

Om någon timma kommer det att ringa på min ytterdörr, och utanför den kommer något hurtigt bud lämna fram ett par färdigbeställa pizzor som jag och dottern skall ha till kvällens glamourösa mello deltävling. Samtidigt som frugan spa badar i värsta lyxen i bästa obygden så ville hon att även vi skall ha det bra där vi befinner oss så är det liksom. När dottern kommer hem nån gång efter 19 i kväll, så vet hon att hennes jycke Dino kommer att pocka på all av hennes odelade uppmärksamhet.

Nu gäller det att lägga in en högre växel?

Det där med att ha tur i både kärlek och spel tillhör väl ovanligheterna? Åtminstone hos mig här gäller antingen eller win or loose! För nån vecka sedan slog jag till med ett vågat andelsspel på stryktipset. Nu jävlar tänkte jag för mig själv nu eller aldrig, vinner jag fan inte nu lär jag aldrig vinna något resten utav livet? Glad i hågen väntade jag tills det var dags att rätta mitt vågade andelsspel 11 rätt låter väl helt okej ändå eller hur? Eftersom jag var en av dom andra 10 lyckliga personerna, så fick jag cykla ned till kiosken och hämta ut den monströsa summan av hela 6 kronor och 50 öre. Herregud vilken jävla skitsumma tänkte jag för mig själv, en annan del av mitt för stunden kränkta jag ville skrika ut min besvikelse som i ett konkavt primalskrik. Det fattas ju minst ett par nollor för att det skall kännas okej. I vanliga fall betyder ju inte nollan så himla mycket med tanke på min något blygsamma summa, så önskade jag för stunden mig en mindre uppsjö med nollor.

Men så blev det inte inte då i alla fall. Det blir till att knega några år till i sitt anletes svett? För rätt som det är smäller det bara till pang på bara. Sanningen är den att spelar man inte kan man heller aldrig vinna något faktiskt en ganska simpel ekvation. Min händiga fru håller på att lägga in Västerås gurkor https://www.bonnierfakta.se/nyheter/ta-inte-gurkan-for-given/i stundens inlevelse, allt var klart tills hon ropade med en hög och klar röst jag saknar gula senapsfrön hjälp mig. Fan vad du skriker nu sa jag vad jag tänkte vad kan lilla försynta jag göra åt det? Cykla ned fort som helvete och köp en påse gula senapsfrön tyckte för ett ögonblick att hennes arga röst hade tappat stinget? Den kvinnan vet minsann vart skåpet skall stå dessutom flyttar hon skåpet med sin bastanta röst.

Det finns bara glädje kvar efter sista övningen?

Idag började folket runt fikabordet på jobbet prata om skidåkning, för sportlovet https://www.expressen.se/nyheter/inloggad/andra-varldskriget-gav-oss-sportlovet/ börjar nu på måndag i min region? Herregud snälla ni sakta ned i backarna ta det lugnt det hinns med skall ni se. Det pratas vidare om Sälen Åre Hundfjället Tandådalen till och med alperna och gud vet vad? Om vilka flashiga kläder man skall köpa såklart det senaste modet allt för att passa in på after ski? Att dom bara orkar? För egen del är jag nog närmare Stig Helmer Olssons skidåkning än fantomen Ingemar Stenmarks fenomenala åkning när det begav sig, herregud ingen jämförelse alls att tala om eller hur? Finns troligtvis inte ens med på samma världskarta vilket jag är evigt tacksam för, det finns bara en legend det behövs inte två? I botten är jag nog ändå en frenetiskt sommaridrottare som brinner för den tidens aktiviteter, numera kanske man tillhör kategorin äldre medelålders? Ärligt talat så var jag själv en fena på längdhopp? 

Att tänka långt har jag fortsatt gjort större delen av mitt vuxna liv. Desto längre man kan tänka ju bättre framförhållning får man, eller hur det nu var?? Hoppas bara att någon av mina gamla polarna ställer upp på en kamp framöver? En av förutsättningarna är förvisso att dom eller för den delen jag själv lever? Man kan ju alltid hoppas på det? Senaste gången jag själv åkte skidor var ett par svinkalla vinterdagar i Älvdalen -79, där jag gjorde sista övningen i lumpen med 6 veckor i tält. Efter sista backens färd kom jag ihåg så bröt vi sönder alla militärens skidor som dom hade åkt på sedan tidigt 50-tal, vi gjorde en enorm brasa av dom föråldrade skid relikerna som brann riktigt bra. Den gärningen var nog en av dom bättre det året för oss värnpliktiga, men kanske inte alls lika kul för officerarna.

Hur det än är så är det ena och det andra bättre?

En del av mig vill absolut tillbaka till den lyckliga och bekymmersfria tiden då jag var typ 7-8 bast. Där jag vaknade upp dom varma molnfria sommardagarna, med vidöppna sovrumsfönster där fåglarna spelade och transistorradion plöjda svensktopslåtar om jag tror jag tror på sommaren. Mormor kramade om mig kärleksfullt, som bara hon kunde göra och sa att kaffet var klart i köket. Hon hade brett ett par bergis mackor med Kalles kaviar https://www.kalles.se/om-kalles/om-kalles/, herregud än idag kan jag längta efter dessa gudomliga mackor. Jag levde på dessa kaviar mackor större delen av min uppväxttid. Min moster bodde fortfarande kvar hemma, det föll sig så att jag brukade dela rum med henne. Hon hade en extra säng under sin slaf, det mellan tummen och pekfingret den absolut klart lyckligaste tiden runt 1967-68. Den tiden får jag såklart aldrig tillbaks igen? Mormor och morfar mina tryggheter bodde i en egenbyggd villa utanför stan, ett stycke paradis som jag tillbringade så gott som varje lov vid även varje ledig tid. Så ofta jag bara kunde när jag inte hängde med polarna, i det där paradiset kunde jag släppa allt som betong djungelns morrande krav och den kalla asfalten. 

Morfar han jobbade som verkmästare inom asfaltläggar branschen som på den tiden fungerade som ett resande sällskap, den drog med familjen allt efter vägens nya sträckning. Men det där paradis som det till slut blev, var den näst sista punkten och anhalten på hans långa jobbresa vars långa epok börjades slutas. Mormor den till synes ständigt glada, var som alla kvinnor på den tiden en plikttrogen hemmafru, som i sin ungdom hade jobbat som sjuksköterska i Skåne. Sätt och upplevt både det ena och det andra, mycket har hon berättat själv om dom olika tragiska människoöden efter andra världskriget. Ett förödande krig som slog hårt på alla inblandade, så jag tänker att egentligen så finns det inga segrare i krig, utan bara förlorare så är det bara.

I bästa fall kanske vi slipper skållade råttor?

Det råder full febril aktivitet i huset där familjen springer fram och åter som skållade råttor, den ena trillar på den andre. Det skall göras så det skall göras si, det skall göras rätt det skall göra riktigt. Den ena skall till jobbet den andre till skolan den tredje jobbar hemma, däremellan blir det huggsexa om vem som skall rasta jycken? Ingen vill det egentligen innerst inne göra det? Den sysslan brukar jag ha i vanliga fall men eftersom frugan fortfarande jobbar hemifrån, så har hon ansvaret för jyckens väl och ve. Peppar peppar så har familjen fått varit friska under en längre period, men allt är ju såklart relativt i dagens läge.

Men eftersom jag är den jag är så går jag ut med jycken tidigt på morgon, för att på så sätt säkerställa mitt ansvar. På så sätt kan han lägga sig under nån säng och vänta på den lilla och den stora matten, som kommer hem ganska exakt varje dag. Sedan vet vi inte hur länge frugan får jobba hemifrån, men det blir säkert någon månad till i bästa fall? Hur det än är så hoppas väl att att allt någon gång skall återgå till det normala igen? Under den här pandemi perioden har man fått tänka om bland annat i sina sociala kontakter, i sitt agerande i sitt handlande. Någonting gott har det faktiskt kommit ut ur denna sjukliga mardröm?

Under tiden jag funderar kan mitt liv i så fall förändras?

Bekräftar återigen med en tår i ögat att ingenting varar för evigt varken ditt eller mitt? Äter man typ en plopp så tar den ju slut på bråkdelen av någon sekund. Sparar man den typ nån dag så tenderar den att mögla fy fan vad äckligt. Lever jag upp mitt liv på en gång vilket i praktiken kan vara sant, då har jag inget liv kvar till slutet förhoppningsvis då bara luddiga minnena i bästa fall? Om man inte under tiden drabbas av nån elak demenssjukdom https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/demens/?gclid=CjwKCAiA9aKQBhBREiwAyGP5lXn2yybKoCthtDAm0BxupJJI8DiN2dkJiJc1Se2uiqaRt_dxfh-5jxoCCMQQAvD_BwE# vilket i så fall vore förödande?

Sånt där kan man aldrig veta det bara kommer smygande pang på. Plötsligt händer det man blir ofrivilligt lost in space fångad i en kropp vars hjärna har slutat att fungera? Återigen en jävligt grym sjukdom, som dessvärre kan drabba vem som helt oavsett om du bor i slott eller koja. Det grymmaste är nog att demensen kryper allt lägre ner i åldrarna kanske har det med våran skenande välfärd att göra, måhända den ökande tekniken stressen att ständigt vara uppkopplad alla dagar i veckan whatever eller så skyller vi helt sonika bara på klimatförändringarna som alltid? Något av påståendena är troligt sant eller mindre falskt?

Inte en chans att jag skulle bli fin i kanten?

Dom tvingade nästan i mig den sista skälvande tårtbiten

elaka jävlar jag lovar

egentligen spydde jag på hela skiten

på dom på dessa.

innerst inne ville jag bara visa dom

att jag inte alls bangar för lite fikabröd

jag var karl för min hatt

i vanliga fall

skiter jag blankt i dom sju sorters kakorna https://www.helahalsingland.se/2016-07-26/hon-vet-varfor-det-ska-vara-just-sju-sorters-kakor

är nog lite fin i kanten trots allt?

trots mitt betongbagage

trots mitt harvande i taggbuskagen

eller det uteblivna sexet i lingonriset

fast vissa säger motsatsen vilka då?

den där sista skälvande tårtbiten

började kännas som en stenkross

som brutalt maler ned min känsliga hud

dom spridda smulaktiga mardrömsänglarna

jublar fan inte längre

inte en chans

hade jag valt skulle jag fan mosat skiten lovar er

är nog lite fin i kanten trots allt?

i så fall mot min vilja. Ville aldrig bli en ja tack människa

helt mot mina principer.

I vanliga fall

hade jag helt skippat kakfatens ångestsmulor

elaka jävlar jag svär

på dom på dessa

egentligen ville jag bara springa in i närmsta skog och dö abrupt

är nog lite fin i kanten trots allt?

Fast vissa säger förstås motsatsen vilka då?

Det får stå för dom?

Den där sista skälvande tårtbiten vore ingenting utan mitt jävla tuggande.