När mörkret faller över livets stig,
och hjärtat glömmer hur man känner sig fri, finns hoppet kvar, en stilla låga, som viskar att livet har mer att våga.
En kärlek trogen genom storm och vind, som aldrig släpper en älskad hand. Som stannar kvar när vägen känns svår, och läker de sår som tiden lämnar kvar.
För även när tårarna skymmer vår blick, kan lyckan återvända, så mjuk och försiktig. Den växer i skratt, i närhet och ro, i löften som hålls och i kärlekens bo.
Och plötsligt en dag känns himlen så klar, man finner tillbaka till allt man en gång var. Med hjärtat mer moget, med blicken mot ljus, blir kärleken åter ett tryggt litet hus.
Så håll fast vid hoppet, låt kärleken bestå, för även efter vintern kan rosorna slå. När två hjärtan är trogna och vägrar ge opp, kan lyckan bli starkare än någonsin förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar