Handplockade funderingar etthundrafemtiotre: Bortanför fädrens spår.

 Idag uppmärksammar vi internationella klarspråkdagen som etablerades för att öka medvetenheten om varför ett tydligt och begripligt språk är avgörande i offentlig kommunikation, man vet ju själv när man råka stöta på byråkratiska kostymnissar eller kjolmissar som pratar ett fyrkantigt djungelspråk som inte en vanlig insatt svensk fattar ett skit om. Det är ju om jag skulle börja prata interna sporttermer till en som inte ens är intresserad utan bara tycker att folk är dumma som springer efter en boll och dessutom får bra betalt för det. Man kan ju bara gå till läkarna som pratar latin om kroppsdelar och dessutom skriver som kråkfötter.

Dessutom uppmärksammar vi även Ada Lovelace dagen som grundas 2009 av journalisten Suw Charman-Anderson för att synliggöra kvinnor som arbetar inom teknik och vetenskap, och för att inspirera fler unga tjejer att välja dessa yrkesbanor. Dagen är uppkallad efter Ada Lovelace dotter till Lord Byron som ofta beskrivs som världens första datorprogrammerare då hon anses ha skrivit världens första algoritm avsedd för en maskin på 1800-talet. Självklart ska vi ha massor av kvinnor inom teknik och vetenskap det har länge varit en killgrej men jag tror baskemig att kvinnor oftas besitter fler IQ än det motsatta könet, när jag påstår det så ligger jag bra till hos frugan.

Eftersom man är en tvättäkta svensk så måste man såklart nämna något om väderläget som befinner sig i ett ruggigt grått mörkt och trist tillstånd med fördelat duggregn som förstör glädjen totalt dom ända som hoppas på att det här vädret snart skall övergå till snö är som alltid skidentusiasterna då dom får plocka fram sina laggar och stavar och pulsa ut bland snömassorna, personligen så har jag gjort mitt i skidspåren och ha inget mer att bevisa även om jag inte är fullskiten av medaljer så mår jag bra ändå trots ständiga nollresultat.

Dikt från roten. Di.6: Där sprickorna bor.

Drömmarna gick sönder,

en efter en

men ljuset stannade kvar. I spillrorna fann jag något jag inte visste att jag hade.

En bottenlös lycka, utan löften, utan svar. Och du, som inte krävde något, men ändå gav mig allt.

Kanske är kärleken just det, att få vara trasig i fred och ändå känna sig hel.

Handplockade funderingar etthundrafemtiotvå: Det är måndag himlen är grå.

Det är måndag igen. En alldeles vanlig sådan, om nu måndagar någonsin kan betraktas som alldeles vanliga? Himlen ligger däruppe som ett gammalt grått lakan någon glömt att hänga på tork, och regnet faller med den där självklara nonchalansen som bara regn kan uppvisa i sina sämsta stunder. Det finns liksom ingen anledning att protestera inte av mig anbelangar. Vädret har fasiken bestämt sig och jag har inte fått någon inbjudan till förhandling jävla schysst alltså.

Jag sitter här med pepsin den med sockerbomben deluxe, mina innersta tankar svindlar och en lätt känsla av att någonting borde hända. Inte nödvändigtvis något stort gigantiskt eller ens omvälvande. Jag begär inte en miljonvinst inte idag i alla fall, en oväntad resa till varmare breddgrader möjligtvis eller att någon plötsligt ska ringa vem spelar ingen roll och berätta att jag ärvt ett slott i Frankrike bara så där. Nej, jag skulle vara fullständigt nöjd med en liten förskjutning i tillvaron eller något liknande. En spricka i den invanda rutinen där ljuset kan leta sig in.

För det är väl så det fungerar, tänker jag. Man går upp, man gör det man förväntas göra, man tar sig igenom ännu en dag och försöker hålla humöret någorlunda ovanför vattenytan. Livet pågår medan vi håller på med annat. Vi väntar på helgen, på bättre väder, på den rätta känslan och på att någonting ska börja. Men tänk om det redan har börjat? Tänk om det spännande inte står där borta och väntar med en stor skylt, utan smyger omkring alldeles intill oss, förklätt till en vanlig måndag?

Det vore ju nästan fräckt.

Jag tittar ut genom fönstret och suckar tungt. Regnet ritar sina krokiga streck över glaset och världen där utanför ser ut att ha tappat färgen för tillfället. Träden står stilla, gatan glänser och någon skyndar snabbt förbi med en jacka som uppenbarligen inte var gjord för dagens väderlek. Och ändå finns det något där. Något som inte riktigt låter sig förklaras? En känsla av att världen, trots sitt gråa yttre, fortfarande ruvar på hemligheter va det nu må vara?

Kanske är det just där jag borde leta. Inte bland de stora löftena, inte i alla dessa mångfacetterade föreställningar om hur livet borde vara eller skall vara, utan i det som faktiskt finns framför mig här och nu. I doften av nyfallet regn. I en tanke som plötsligt tar en annan väg. I ett samtal som dröjer sig kvar lite längre än väntat. I den där märkliga känslan när jag upptäcker att jag fortfarande kan bli överraskad, trots att man tycker sig ha sett det mesta.

Vi människor är märkliga varelser en del av oss i allafall titta inte på mig.  Vi kan liksom stå mitt i något som faktiskt är ganska bra och ändå längta efter någonting annat? Vi blickar mot horisonten, den där lockande linjen där himlen möter jorden, och tänker att lyckan måste finnas där borta vilket oftast inte är sant. På andra sidan allt det vi känner igen. I ett annat hus, en annan stad, ett annat liv. Som om tillvaron gömmer sitt bästa bakom nästa krök och som om vi bara behöver fortsätta gå för att en dag få kvitto på att vi hade rätt.

Dikt från roten. Di.5 : Röda rosenblad.

Natten brinner mellan oss,

två hjärtan slår mot samma avgrund. Din hud är eld, min själ en storm, och varje kyss ett löfte utan skydd.

Vi älskar som om morgondagen redan krossat sina glas. Röda rosenblad faller över golvet, medan våra sinnen bultar i en hetta som vägrar dö.

Och när gryningen kommer ligger kärleken kvar, blödande, vacker och alldeles förbannat levande.

Handplockade funderingar etthundrafemtioett: Kärleken finns där.

Det är märkligt det där med tiden. Man vaknar på morgonen med en föresats om att idag ska det minsann bli lite ordning på torpet. Några saker ska fixas, några måsten ska bockas av och helst ska man hinna vara en någorlunda fungerande människa också. Men någonstans mellan frukosten, diskberget, tvätten och alla dessa andra i sammanhanget små bekymmer som tycks föröka sig när man vänder ryggen till, har halva dagen gått.

Och kvar står man där med känslan av att ha sprungit ett maraton utan att egentligen ha kommit någonstans som att segla i motvind.

Vardagen är full av sådant. Små irritationsmoment som var för sig inte betyder särskilt mycket, men som tillsammans kan bli en hel liten orkester av bekymmer. Räkningar som ska betalas, saker som ska handlas, telefonsamtal som borde ringas och ett huvud som aldrig riktigt verkar stänga butiken. Man försöker hinna med allt och alla, samtidigt som man ibland glömmer bort den där personen som faktiskt står alldeles bredvid en.

Den man delar livet med.

För mitt i alla dessa måsten finns det något som inte får hamna längst ner på listan. Kärleken. Den där självklara, trygga närvaron som vi så gärna tar för given när livet rullar på i sina invanda hjulspår. Vi tänker att vi ska hinna prata lite mer senare, kramas lite längre imorgon och göra något trevligt tillsammans när allt det där andra äntligen är avklarat.

Problemet är bara att det där andra sällan blir avklarat.

Det kommer alltid nya saker. Något går sönder, något behöver lagas och någonstans ligger det där dåliga samvetet och väntar på sin tur. Och plötsligt har ännu en vecka passerat utan att vi riktigt hunnit stanna upp och fråga varandra hur vi egentligen mår. Inte bara det där slentrianmässiga svaret att allt är bra, utan på riktigt.

Hur känns livet just nu? Är du trött? Är det något som tynger dig? Behöver du en kram, en stunds tystnad eller bara någon som lyssnar utan att genast komma med en lösning?

Det behöver faktiskt inte vara så märkvärdigt att vårda kärleken. Det handlar sällan om stora gester eller dyra restaurangbesök. Ibland räcker det med en kopp kaffe tillsammans vid köksbordet, en hand som söker sig till en annan under sofffilten eller ett enkelt tack för att du finns. Att se varandra även när håret står åt alla håll, humöret är sådär och middagen består av något som mest liknar en improviserad nödlösning.

Det är kanske just då kärleken visar vad den går för.

När vardagen inte är särskilt romantisk. När ingen av oss är på topp. När tålamodet är kort och disken fortfarande står kvar trots att båda har sett den. Att kunna skratta tillsammans åt eländet, att mötas halvvägs och ibland låta vissa saker vara ogjorda, det är också en sorts kärlek. En ganska jordnära sådan, men likväl en av de viktigaste.

För sanningen är väl att vi aldrig kommer att få all tid vi önskar. Dygnet har sina tjugofyra timmar och kroppen har sina begränsningar. Vi kan inte vara överallt, hjälpa alla eller lösa varje litet bekymmer som livet kastar i vår riktning. Förr eller senare måste vi välja vad som faktiskt betyder något.

Dikt från roten. Di.4: Där vågorna vänder.

Vi tappade bort varandra

någonstans mellan storm och stillhet, men havet minns ännu hur våra händer möttes.

Kärleken blev aldrig rak, den gick i vågor, drog sig undan, kom tillbaka, utan att lova någonting.

Kanske är tillit just det, att låta någon gå utan att sluta hoppas, att finnas kvar utan att kräva svar.

Och om du en dag återvänder behöver du inte förklara. Dörren står inte öppen av plikt, utan för att hjärtat fortfarande vet hur man släpper in.

Dikt från roten.Di.3: Den röda tråden.

Jag har varit ensam så länge

att jag lärt mig dela tystnaden med mig själv. Tvåsamheten kom och gick, lämnade kaffekoppar och halva meningar kvar.

Och någonstans på vägen tappade jag den röda tråden, den som höll ihop det lilla livet med det stora jag aldrig riktigt förstod.

Men kanske är det så man hittar hem. Inte genom att leta efter någon annan, utan genom att våga stanna kvar när ensamheten knackar på.

Och plötsligt ligger tråden där, tunn som ett minne, varm som en hand. Kanske var den aldrig förlorad. Kanske väntade den bara på att jag skulle börja om.