Det är måndag igen. En alldeles vanlig sådan, om nu måndagar någonsin kan betraktas som alldeles vanliga? Himlen ligger däruppe som ett gammalt grått lakan någon glömt att hänga på tork, och regnet faller med den där självklara nonchalansen som bara regn kan uppvisa i sina sämsta stunder. Det finns liksom ingen anledning att protestera inte av mig anbelangar. Vädret har fasiken bestämt sig och jag har inte fått någon inbjudan till förhandling jävla schysst alltså.
Jag sitter här med pepsin den med sockerbomben deluxe, mina innersta tankar svindlar och en lätt känsla av att någonting borde hända. Inte nödvändigtvis något stort gigantiskt eller ens omvälvande. Jag begär inte en miljonvinst inte idag i alla fall, en oväntad resa till varmare breddgrader möjligtvis eller att någon plötsligt ska ringa vem spelar ingen roll och berätta att jag ärvt ett slott i Frankrike bara så där. Nej, jag skulle vara fullständigt nöjd med en liten förskjutning i tillvaron eller något liknande. En spricka i den invanda rutinen där ljuset kan leta sig in.
För det är väl så det fungerar, tänker jag. Man går upp, man gör det man förväntas göra, man tar sig igenom ännu en dag och försöker hålla humöret någorlunda ovanför vattenytan. Livet pågår medan vi håller på med annat. Vi väntar på helgen, på bättre väder, på den rätta känslan och på att någonting ska börja. Men tänk om det redan har börjat? Tänk om det spännande inte står där borta och väntar med en stor skylt, utan smyger omkring alldeles intill oss, förklätt till en vanlig måndag?
Det vore ju nästan fräckt.
Jag tittar ut genom fönstret och suckar tungt. Regnet ritar sina krokiga streck över glaset och världen där utanför ser ut att ha tappat färgen för tillfället. Träden står stilla, gatan glänser och någon skyndar snabbt förbi med en jacka som uppenbarligen inte var gjord för dagens väderlek. Och ändå finns det något där. Något som inte riktigt låter sig förklaras? En känsla av att världen, trots sitt gråa yttre, fortfarande ruvar på hemligheter va det nu må vara?
Kanske är det just där jag borde leta. Inte bland de stora löftena, inte i alla dessa mångfacetterade föreställningar om hur livet borde vara eller skall vara, utan i det som faktiskt finns framför mig här och nu. I doften av nyfallet regn. I en tanke som plötsligt tar en annan väg. I ett samtal som dröjer sig kvar lite längre än väntat. I den där märkliga känslan när jag upptäcker att jag fortfarande kan bli överraskad, trots att man tycker sig ha sett det mesta.
Vi människor är märkliga varelser en del av oss i allafall titta inte på mig. Vi kan liksom stå mitt i något som faktiskt är ganska bra och ändå längta efter någonting annat? Vi blickar mot horisonten, den där lockande linjen där himlen möter jorden, och tänker att lyckan måste finnas där borta vilket oftast inte är sant. På andra sidan allt det vi känner igen. I ett annat hus, en annan stad, ett annat liv. Som om tillvaron gömmer sitt bästa bakom nästa krök och som om vi bara behöver fortsätta gå för att en dag få kvitto på att vi hade rätt.
