Skapande krafter med färdiga ramar?

Har alltid fascinerats av kreativa skaparsjälar som gör något oväntad kort sagt sånt som inte folk förväntar sig? Fria från färdiga ramar och mentala fotbojor klinisk rena från ställda krav förväntningar och prestations ångest. Imponeras stort utav alla de skapande krafter som på nåt sätt kan få jorden att snurra runt mer spännande. Personligen så har jag alltid skapat något ting av värde allt ifrån bildkonst dikter prosa till kåserier till insändare i lokalblaskan men har aldrig blivit nöjd varför skall man bli helt nöjd för? Utan sätt skapelsen som någonting på vägen till nåt helt annat. Som jag har sagt förr så är allt runt omkring mig konst det gäller bara att se det med ett öppet sinne. 

Sedan bearbeta intrycken till någonting som man själv tycker om på så sätt kan jag själv utvecklas till någonting som för stunden stillar mitt kreativa sinnelag. Det är så som så mycket annat man måste mata känslan annars slutar den helt att fungera. Har ett flertal inspirations källor som triggar mina kräsna lustar. Känslan är som allting annat är att man plockar ut dom bra delarna för att använda dessa ting i något av mina egna verk. På så sätt kan jag få jorden att snurra utan onödiga stopp allt handlar om en ständig resa med små strategiska stopp på vägen i dom strategiska stoppen passar man på att hämta förnybar kraft och energi.

Olika budskap långt in på småtimmarna?

Älskar sådana här surmuliga lite kalla kvällar då den föregående nattens underkylda regn har blött mitt ögonmärkta landskap och framkallat ett tjog av blandade lukter av kända dofter från blöta stelfrusna löv och vinterberedd omgivning. Utanför anar jag en skorrande mikrofon röst uti etern som för fram sina olika budskap i ett gällt eko. Ibland blir det rundgång i horisonten då skär sig hela skiten, eftersom jag även har förlorat delar av hörseln så lider jag knappast av det. 

Kan gissa mig till att mikrofon rösten kommer ifrån universitetet från samma håll hördes även den gångna sommarens intensiva kårfester som knappast går av för hackor. Ett riktigt dunka dunka till långt in på småtimmarna utan avbrott. Fan man är ju bara en enkel student med rätt att få supa till ibland när tentan skiter sig? Det inte morsan vet lider ingen annan heller av eller hur det nu var? Personligen ligger jag tryggt förankrat i sänghalmen ingen annan plats är för stunden skönare.

Kontroverser bland vidvinkel perspektiv i en snäv tidsrymd?

I mitt jobb som vaktmästare i citypulsen så har man alltid åtminstone ett finger med i spelet överallt har den stora äran att få jobba på ett kommunalt äldreboende. Där jag gör precis allting mellan tummen och pekfingret dessutom är jag begåvad med att äga ett korp öga i nacken så att man inte helt tappar fokusen har för övrigt dessutom ett utvecklat grodliknande vidvinkel perspektiv för att inte missa några avgörande detaljer? En vaktmästare i min kaliber reder ut typ alltifrån tilltrasslade trasselsuddar som inkluderar precis vad som helst och lite till. 

Nästlar ut diverse begrepp som världen aldrig sällan skådat inre kontroverser som får stormar i ett vattenglas att inte lika någonting alls. Ingriper fast behoven sällan finns men dom är alltid närvarande som plötsligt uppkommer som flugsvampar ur tomma intet som typ ett UFO som navigerat fel? Känner mig som en röd kon i ett blått hav alla känner apan apan känner alla typ en vanlig dag på kneget? Just nu i skrivandes stund så upplever jag min sista skälvande tidsrymd innan sängen pockar på min uppmärksamhet

Blixtsnabbt uppvaknande i gränslandet där husfriden huserar?

Förra veckan hade vi en klassisk mellandag hemmavid med ett badtema på agendan någonstans på mitten av det luddiga gränslandet mellan lek och allvar mellan stoj och skoj bland glädje och fnatt. Den här specifika dagen tillbringade vi på stadens badhus och ägnade oss helt åt dottern med allehanda vattenlekar med olika upptåg med skratt med kallduschar som lätt kunde väcka upp dom döda även levande. Vi hade med oss chicken nuggets som är en klassiskt barnslukarrätt. 

Själv var jag i alla största grad delaktig i vattenkaoset kände mig bitvis som kungen över alla här frugan dock skakade på huvudet i vanlig ordning i mitt sällskap, hon har nog rätt i när hon påstår att jag aldrig någonsin växer upp och blir vuxen på riktigt? Jag kontrar blixtsnabbt med att vem fan vill bli vuxen i dom här stelkragade tiderna? Kul så länge det varade absolut så var det. Dottern hade i alla fall sjukt roligt och förväntar sig en snabb repris på badhuskaoset självklart svarade jag vad gör man inte för husfriden.

Min karriär är som en mikroskopisk tvåfotad elefants svindlande balettkonst?

Konstaterar krasst att man sällan blir profet i sin egna hemstad fast då med några få lysande undantag dom är dock en handfull lätträknade. Snarare blev jag en simpel vaktis med pondus på ett äldreboende i city smeten i brist på annat fast stolt som en tupp såklart efter mycket om och men så hamnade jag där efter snart ett helt arbetsliv i backspegeln. Med ett både rörigt och rörande bagage av olika medelmåttiga inriktningar min karriär är ungefär lika häftig som en tvåfotad elefants svindlande balettkonst på en skör sytråd det låter väl helt okej? Men samtidigt kunde det sett ännu värre ut det gör det ju såklart alltid. I korta drag så är min karriär relativt obefintlig snudd på mikroskopisk möjligtvis kan man då urskilja ett uns av en karriärs början nån stans i bortom periferins träskmarker? 

Men jag är glad men även nöjd ändå visserligen kunde det ha blivit nåt helt annat än man hade räknat med? Det vill man ju alltid? Bara genom att hamna i fel kretsar så är det i regel kört? Men även där lyckas några vända på steken på rätt köl. Med några få undantag dom är lätträknade över lag kan jag nog anse att jag är min egen lyckans smed fastän jag har gått den extremt långa vägen det har ju alla gjort säger dom? Kanske för att skryta så kan det bli när man inte får låna farsans kreditkort.

Ta kommando över nya restriktioner?

Söndagskväll eller tidig tidig förnatt skit samma vilket? Min smygande ångest angående morgondagens jobbstart börjar kännas varenda liten fungerande cell aktiveras den börjar accelerera. Den där jobbiga känslan är obeskrivbar men skulle jag ändå göra ett försök att beskriva den skulle jag nog formulera mig ungefär så här: Som att ha typ 1000 luddiga  slemmiga tusenfotingar krypandes på varje liten ledig plätt på din kropp hur du än gör så får du inte bort dom. Visst låter det sjukt dramatiskt? Kan tyckas lite åt drama queen hållet är det så bjuder jag på det i så fall. 

Men den känslan slår aldrig fel lika dant varje söndag. Kanske är det åldersrelaterat trots allt? Eller bara en fix idé när mina hjärnspöken försöker ta kommando över alltet? Inte fan vet jag än så länge är man på rätt sida gränsen för gränsen mellan galenskap och geniförklaring är lika hårfint som ditt tunnaste hår knappt synbart alltså men kan förändras på bråkdelen av nån sekund. Det som talar till min fördel är att allt är precis som vanligt när man kommer tillbaks till kneget i morgon. Samma gamla regler samma ledning förmaningar nya restriktioner me mera med mera och så vidare. I morgon  känns det som om man aldrig har haft ledigt även den känslan slår aldrig fel.

Mitt inre rum framkallar stillhetens magi?

Idag pausar jag definitivt bort stressen söndagar skall man endast värna vårda om tänker bara framkalla stillhetens magi det enda som möjligtvis kan irritera mig idag förutom frugans tjat och gnat kanske blir ett förlupet frostnäpet fjäderfä som kommer allt för nära mitt revir mitt inre rum då jävlar blir måttet rågat. Eller ett oupplyst spån som tränger före mig i bolagskön vilket inte får hända frugan hon är i full sjå med att både adventspynta och förbereda kvällens entrecote. 

Denna här sista helgen innan första advent då skall allt upp från tomtar till stakar. Det gäller att ligga på topp för att sedan aktivera fritt fall framöver. På måndag som sagt börjar verkligheten att råda igen egentligen så undrar jag vart all tid har tagit vägen? Fråga inte mig för jag har liksom ingen aning puts väck liksom.