Jag längtar efter det äkta, det som stannar kvar, efter människor som ser mig för den jag verkligen är. Där jag får vara skör, där inget måste döljas, där ord blir till en trygghet och själar sakta möts.
Jag söker vänskap som inte bleknar med tiden, som håller min hand även när livet känns svårt. Någon som hör tystnaden bakom mina ord, som förstår det jag känner utan att jag måste förklara allt.
För mig är sann vänskap mer än vackra löften, det är närvaro, ärlighet och hjärtan som består. Det är att få vara människa, med både ljus och skuggor, och ändå känna värmen från någon som förstår.
Ibland bär jag en längtan så djup inom mig, efter relationer där jag slipper känna mig ensam. Där jag får ge av mitt hjärta och också bli mött, där närhet inte är en dröm utan något som är äkta.
Jag vill inte ha det perfekta, bara det som är sant, en vänskap som får växa, varsamt och fritt. Någon som väljer mig, inte bara när allt är enkelt, utan också när livet känns tungt och jag tappat bort mig själv.
För innerst inne längtar jag efter något bestående, en plats i någons hjärta där jag får vara jag. Där tillit får slå rot och kärleken får andas, där jag känner mig hemma, inte bara för en dag.
Och kanske är det just det jag söker genom livet, inte många människor, utan några få som förstår. För när själar möts på riktigt, utan masker eller krav, blir vänskap något vackert — något som består.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar