Det är något med väntan.
Den lägger sig i kroppen som gammalt kaffe i en kopp man glömt på diskbänken.
Man väntar på ett samtal, ett tecken, en människa som kanske tänker på en men förmodligen har fullt upp med att leva sitt liv utan att inkludera en själv.
Och klockan går. Den gör alltid det. Som om den hade något bättre för sig än att stå här och bevittna eländet.
Kärleken, denna märkliga institution, där den ena bygger luftslott och den andra inte ens svarar på ett vanligt sms.
Man försöker vara vuxen. Dricker sitt begär, betalar sina räkningar, säger att allting ordnar sig.
Men inuti sitter en liten jävel och stirrar på telefonen som om världsfreden vore beroende av tre små prickar som aldrig dyker upp.
Hopplösheten är för övrigt en ganska trogen följeslagare. Den kommer inte med blommor, den lovar ingenting, den bara sätter sig bredvid en i soffan och frågar om man har något starkare.
Och man tänker på alla dessa människor man nästan fick, nästan älskade, nästan delade ett liv med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar