Jag gav mitt hjärta utan att tveka, trodde på ord som visade sig blekna. Jag byggde broar där andra bröt band, sträckte ut hjärtat med öppen hand.
Jag såg er lämna utan ett farväl, som om jag aldrig betytt något alls. Ni vände ryggen när mörkret föll, och lämnade mig med tusen frågor och håll.
Jag litade blint på löften ni gav, men sveken blev vågor som drog mig mot hav. Relationer som en gång kändes så starka, blev minnen jag tvingades ensam betrakta.
Jag undrar ibland om ni någonsin förstår, hur djupt era handlingar satte sina spår. Hur ont det gör när någon bara går, och lämnar ett tomrum som ingen förmår att fylla igen, hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än genom nätterna söker.
Men trots alla svek och hjärtan som brast, står jag ännu kvar, även om inget är fast. Jag bär mina ärr, jag döljer min smärta, men ingen ska längre få krossa mitt hjärta.
För jag förtjänar mer än halva löften, mer än kalla avsked och tystnad i natten. Jag må ha förlorat människor jag höll kära, men jag tänker aldrig förlora mig själv för att bära vikten av svek som aldrig var mitt.
Jag stod kvar när ni valde att gå. Nu lär jag mig långsamt att släppa ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar