Herre min skapare vilken otid?

Herregud vilken tid det skall ta innan man får provsvaret? Känner en som tog det nästan samtidigt som mig i går eftermiddag, hon har redan fått svaret negativt. Min väntan ger mig sjukt dåliga vibbar. Det är som jag brukar säga att livet består utav 50% väntan 25% förberedelse 25% delar utav blandat sorg och glädje. Det är åtminstone min teoretiska filosofi. Den köper jag absolut.

Dottern är som sagt iväg med sina tjejpolare till stallet. Frugan slänger in en lasagne i ugnen, själv har jag ätit den innehållslösa smakupplevelsen av potatisbullar och fläsk. Tja har man förlorat mina dyrköpta smaklökar till vintergatans bakgårdar så har man.

Sanndrömmen i hästbubblan?

Om en stund skall tjejerna till stallet för ännu en ridning uti det gröna. Frugan skall skjutsa ut ett gäng sprudlande tjejer, en annan mamma skjutsar hem samma gäng. Ännu en logistiskt sanndröm förverkligas. Det där om hästar förenar verkligen dom här tjejerna, en social samverkan på dess olika plan. Dessutom en fröjd för ögat. Personligen är jag och hästar, så långt ifrån varandra som tänkas kan. Liksom dottern och fotbollsvärlden.

Klart som korvspad att man har olika intressen, men i det här fallet så är det ett gäng sprudlande tjejer som verkligen brinner för hästarna. Ibland kan jag vara så avundsjuk ibland inte. Har precis ätit mina potatisbullar och fläsk som svärmor skickade med. Det bästa med det är att jag så väl kommer ihåg hur potatisbullar smakar. Det sämsta i kråksången är, att det smakade inte ett skit om min älsklingsrätt. Ledsen att behöva säga det.

Bakom varje krön finns ett hinder?

Kravlar mig tillfälligt upp ur sängen för att få i mig lite tortellini. Denna i vanliga fall så goa rätt, blev till en sunken och harmlös symfoni i frigolit version. Även om jag hade på lite starkare sås och chili flakes så kände jag bara av det starka. Tänk så viktigt det är med ett fungerande lukt och smak sinne, utan dessa sinnliga hjälpmedel står man sig tämligen slätt i den kulinariska djungeln. Nu är det som det är med den saken?

Utanför pressar solen upp emot 22 grader en svag bris gör att mina lösa persienner fladdrar en smula. Själv gör även jag mitt allra bästa för att släppa in solens skratt i mitt inre, vilket jag kan göra emellan nysattackerna. Annars ser jag med tillförsikt på återstoden utav dagen.

Ingen dag är synes när?

Ännu en dag i kapärnaum en dag med ett förvärrat läge. Hela natten har varit som en enda läng kamp mot muskelvärken. Hela kroppen känns som ett enda stort tandvärk. Igår försvann både smak och lukt. Men det behöver inte betyda nåt för det? Inom ett par dagar väntar jag in provsvaret. Det har gått mindre än 24 timmar sedan jag tog covid provet.

Nu gör dom dock ingen skillnad på vårdpersonal och allmänhet, dom får vänta precis lika länge. Ska försöka mig på att äta frukost och komma ihåg hur mina delikata ostmackor brukar smaka, för allting som jag har ätit sedan igår har smakat som frigolit? Sånt vill man ju inte äta?

När ens liv blir till korta?

Tänk så mycket som både kan hända och förändras bara för man är borta under en veckoända? Varmvattnet pajar man blir komplett genomförkyld med ett inväntat provsvar. Bara dom här två sakerna kan lätt kullkasta ett liv. Utan varmvatten kan man inte hålla sig fräsch och kan gå till jobbet, gå till jobbet kan man inte göra om man är komplett genomförkyld?

Åtminstone inte i min nisch i omsorgs branschen. Som sagt man vet inte ett spår om vad som händer i morgon, eftersom vi aktuellt lever i nutiden. I morgon är framtiden i sitt sköte, gårdagen är historik i bakändan. Eller som dom så klämkäckt säger, i morgon är en annan dag. Det ligger en viss poäng i allt det klämkäcka.

Den snurrande jordens återkomst?

Jorden fortsätter att snurra trots att jag ligger där jag ligger? Fast förankrad i mitt snoriga lekamen. Klotet är inte helt beroende av mitt tillfälliga pausande? Tänk om det vore så illa? Den kanske inte ens bryr sig om utan är helt fokuserad på sitt eviga snurrande. Så kan det visst vara, vilket jag förstås inte tror på men ändå? I dagsläget kan jag inte göra ett smack för att påverka diverse utgångar av olika slag?

Möjligtvis kan jag lindra eventuella uppkomna vulkan utbrott? I dom bästa utav världar? Kanske har jag obemärkt kommit in i en ålders tröskel, där symptomerna blir till den oviss kamp på liv och död? Ibland mot min vilja. Det tror jag absolut på fast jag inte alls vill erkänna det? En viss stolthet har man väl kvar?

Att prompt gilla olika lägen?

Ganska intressant det där om förkylningar? För det kan få urstarka björnar till att gråta, det kan även få svaga pinnar att inte alls känna nån ting? Alla är vi olika i den frågan. Beroende på vem man är med smärtgränser och så vidare? Nu har jag tagit mitt covid prov så nu väntar jag bara på svaret?

I dagsläget så har jag faktiskt ingen aning om utfallet? Negativt är man tillbaks i jobb, positivt kan ni ju räkna ut själva. För närvarande kan jag inte göra ett skit åt min situation mer än att gilla läget, hur ogillat jag än tycker att det är? Så är det bara.