En av många små tankar: Tiden är det enda som rusar?

"Den totala stormen fortsätter även idag med höga vindhastigheter. Frågan man ställer sig är den att kommer stormar i tid och otid bli en del av vår krassa verklighet, eller kommer den verkligheten att såsmåningom mojna till det bättre? Kanske hänger den ihop med den rådande klimatförändringen som håller på att fullständigt eskalera? I själva verket vet vi inte ett skit om vad som händer om typ 10 år inte ens om 5 år, det man kan hoppas på är att fallet blir mjukt men blir den hård kan vi med största sannolikhet hälsa hem forever? Eftersom jag nu för tiden inte är pessimistisk av mig som jag kanske var förr, så känns optimistfaktorn ändå som en konstgjord andning som en strandad val som försöker hålla god min trots sin tunga hjälplöshet? 

På nåt sätt känns det som om vi lever i en falsk trygghet med mottot det ordnar sig alltid var bara lugn? I själva verket gör vi inte tillräckligt mycket för att bromsa den skenande kastastrofen, som att försöka bromsa ett störtande plan? Man får leva för dagen i nuet och ta vara på glädjeämnena som finns där någonstans, för så fort man sätter på tvn läser blaskan så blir man mörkrädd ungefär lika mörkrädd som om jänkarna skulle rösta fram Trump till ännu en presidentperiod? Ungefär som clownen som försöker vara rolig på kyrkogården?"