En gång i tiden blev jag faktiskt positivt överraskad?

Pust stön stånk äntligen är jag hemma igen efter min sedvanliga morgonpromenad med jycken Dino, en ganska kall morgon med ett gäng riktigt ruskiga bistra minusgrader tror visst att dom var 4 till antalet. Herregud för första gången på länge så börjar ryggen kännas ganska okej och min covid sjunger på sista versen för den här gången. Min rutinmässiga hundpromenad slutade med flaggan i topp https://flagga.com/flaggregler/ så långt allt väl? För bara drygt en vecka sedan hade den här promenaden var otänkbar, men man är ju av det rätta virket Tom Cruise får ursäkta? I köket fixar tonårsdottern lite rostade salamimackor med oboy, om en stund skall hon iväg till plugget idag är det ju fredag då går ju allt lite lättare? Hon säger god morgon med choklad mustascher, sedan kanske hon trots allt är lite imponerad av mina pånyttfödda superkrafter men det håller hon för sig själv?

Men va fan en gång i tiden kunde man lätt brotta ned en pajas utan några större problem, men jag behövde aldrig byta om till superkrafterna i en telefon kiosk som Clark Kent gjorde? Det var på den tiden innan färgteven knappt var påtänkt herregud är jag så gammal i stort sätt i tv ålderns barndom? Idag kan jag umgås med pajaser utan att brotta ned dom, kan till och med skratta tillsammans med dom månne ett framsteg? Det kanske är en sorts inre utveckling som med allting annat? Min salamimacka med oboy som jag sympati smakade ihop med tonårsdottern smakade bättre än innehållet i ett svart bottenlöst hål som jag först trodde? Positivt överraskad blev jag i vilket fall som helst.

Att lätta på trycket kan innerst inne vara en befrielse?

 Min dag går obemärkt vidare i all sin stilla gång har vankat av och an ett bra tag ute på altan, supit in ny livgivande luft om än rå och ogästvänlig släppt ut det gamla unkna. Tonårsdottern som precis har kommit hem ifrån skolan kopplar moloket på jycken sitt koppel https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/nu-maste-hunden-hallas-i-koppel för en rask promenad runt husknuten, hon inbillar sig i sin vildaste fantasi att hundar inte behöver rastas? Det hela var över på bara en bråkdel av nån sekund, undrar om han överhuvudtaget han pinka eller så gjorde han det i förbifarten? Berättade försiktigt om för henne att hundar behöver rastas ute med en lätt ironisk underton för att exempelvis lätta på trycket eller eventuellt lägga en kabel om så behövs? Klar att hon vet om problemet men ignorerar mitt påstående.

I den nödiga delen är människor och djur lika skapta men där slutar all jämförelse, förutom då tillgivenheten trofastheten och den flödande kärleken. Konstaterar också att även jag har blivit en prick i protokollet, vilket jag kanske inte alls först trodde? Men tror det gör man i kyrkan annars så vet man om verkligheten? Om en stund skall tonårsdottern till stallet för ännu en av sina otaliga ridlektion, det är minsann betydligt roligare än att gå ut med sin jycke Dino på hans kontinuerliga behovs promenader. Innerst inne så vet jag om problemet säger hon underfundigt, och kramar kärleksfull förlåtande om sin älskade jycke.

Vi vaknar upp till en tillfällig sanning?

Det där om nattugglornas https://utforskasinnet.se/sex-intressanta-fakta-om-att-vara-nattuggla/ krackelerande klagosång har man ju hört talas om eller hur? Det trodde man inte skulle drabba en själv men det gjorde det till slut. Mina gångna symtom har gjort att olika viktiga kroppsliga även känsliga sinnliga rytmer tillfälligt har obalanseras till det sämre. Vilket såklart inte är speciellt bra för helhetens skull observera min egna helhet alla är vi som ni vet unika i det avseendet? Jag kan bara tala för mig själv men idag är jag mig själv närmast så är det liksom. Jycken Dino han vaknar upp tillfälligt ifrån sin energiska drömjakt han har redan varit ute minst ett par gånger redan.

Han sträcker på sig han grimaserar stramt han burrar upp sig som ett yrvaket lejon och tittar som hastigt in i mitt rum där jag ligger med datorn på bröstet han slänger ett getöga så att allt är som det ska vara, jycken undrar säkert varför husse redan har krupit tillbaka till sänghalmen igen? Han förstår säkert att husse har fullt sjå med att kurera sig inför nästa veckas comeback i jobb svängen? Annars så ligger han tryckt stilla under sängen i tonårsdotterns rum, jycken väntar på att hon snart skall komma hem ifrån skolan. När familjen till slut är samlad kan han lugnt återgå till att vara den riktiga lathunden som han tycker om att vara.

Mitt liv skall vara tryggt i ett hållbart samhälle?

Eftersom jag är en hobbytänkare av rang enligt mig själv, så undrar man såklart över om olika sakers anledningar vilket är en helt naturligt grej enligt mig? Älskar att vända in och ut på olika resonemang att skaka fram eventuella fruktbara stoft att komma fram till hanterbara lösningar, som på hand bär frukt i olika sammanhang? Det kanske låter som om jag vore värsta kärnfysikern men det är jag inte, utan bara ett marginal barn född i ett ogästvänligt taggbuskområde bland betong bland olikfärgat glasytor bland rå kall hård asfalt och desillusionerade fyllekajor.

Är uppväxt i ett tilltänkt framtidsområde utanför stadens buller och bång som hade stora planer om ett hållbart samhälle, det blev som det blev det vart som det vart? Ingenting blev som ritbordets produkter visade. Eftersom jag personligen är en sorts överlevare enligt mig själv även ett så kallat maskrosbarn inbillar jag mig att jag är odödlig, som har klarat mig igenom den där perioden? Då har jag åtminstone lyckats med någonting positivt i mitt liv så här långt? Skojade med frugan här om dagen och nämnde att hennes nuvarande symtomer, dramatiskt har minskat hennes hjärnkapacitet till en jyckes ringa nivå? Ingen fara hon känner så väl till min ibland avskalade humor kapacitet. Hon tittade länge på mig som om jag kom ifrån planeten Mars? Vilket jag i praktiken också gör, men bara om hon erkänner att hon själv kommer ifrån planeten Venus? Det hela slutade med ett primal liknande skrattkalas och en erinran, om att vi faktiskt är skapade för varandra en sorts kärleksförklaring som heter duga.

En annan dag skiner solen klarare oss emellan?

Jag må vara en ordbajsare av guds nådes klass men det skiter jag blank i. Skriver bara det som jag vill skriva om allt däremellan är ointressant för stunden. I morgon är såklart en annan dag med andra nyheters behag? I vissa fall faller frukten nära mig i min närhet ibland faller dom inte alls? Mitt syfte i den här världen är inte att framstå som värsta jävla gurun utan på ett inom mig personligt plan skapa den världsbild som jag ser den för tillfälligt? Det är inte lätt alla gånger när man har olika förståsigpåare https://www.saob.se/artikel/?unik=F_3169-0086.hs6R omkring sig som vill rätta till lägga eller dra ifrån eller helt enkelt styra upp.

Skillnaden mellan mig och typ min kära hustru är den att jag ibland ser saker som inte hon alls ser eller ens bryr sig om. Medan hon ser saker som jag inte tror mig veta om vilket är tjusningen oss emellan? Kråksången i det hela blir ända att vi synkar varandra klockrent på nåt sätt som gör att klotet fortfarande roterar friktionsfritt runt sin axel. Herrens vägar äro outgrundliga sägs det i vårt fall är det definitivt så? Om detta får man tro vad man vill om, i mitt fall har det ingenting med religion att göra gud bevare mig för den knivskarpa analysen.

Hela tiden konfronteras vi med verkligheten?

Egentligen tycker jag att det kriget handlar om när Ryssland tänker invadera Sverige hur eller på vilket sätt? Behöver vi i det trygga neutrala Sverige https://www.levandehistoria.se/node/6062 på 2000-talet vara rädda för att en annan nation helt plötsligt skall ta över landet? Jag försöker intala mig själv alternativt nypa mig i armen att så inte är fallet, men hur en helt galen människa tänker eller vilka plötsliga infall han har och får har jag såklart svårare att förstå än mindre förklara? Hela den här historien är bara så pass jävla skruvad att jag har svårt att hitta ord? Finns det verkligen ingen i hans närhet som inte tycker som han det tycker jag är märkligt? 

Hur det än är så gäller det att vara förberedd i och för sig blir man väl det aldrig, skillnaden nu är att man har informationen och uppdateringar så länge det nu fungerar men den kan ju slås ut på bara genom ett knapptryck? Här hemma försöker vi fortfarande leva som vanligt men i själva verket bor vi ju bara ett stenkast från det obegripliga som händer och sker? Vi försöker blunda men blir hela tiden påminda om den allvarliga situationen som pågår? Vi är inte på något vis rädda men såklart inser vi i allra högsta grad allvaret i det hela. Mina egna ländryggsproblem och covid börjar så sakta på att mynnas ut och återställas till det normala, så på måndag börjar jag en ny arbetsvecka för hoppningsvis helt och hållet symtomfri.

När allt var frid och fröjd i vår herres hage?

Har precis kommit hem från nån timmas långpromed med jycken Dino, i ett väldans gråkallt väder fjärran ifrån gårdagens strålande vårväder. Igår på jycken Dino och min promenad hittade jag säsongens första snödroppar vilket är ett av vårtecknen i min region? Som sagt en sorts vädermässig mellandag i vår herres hage sådana måste ju också finnas till? Fortfarande rasar kriget i vår närhet på grund av att en person vill ha tillbaka stormaktstiden, som vanligt drabbas oskyldiga civila dom som tycker nåt helt annat men även en enorm infrastrukturell massförstörelse. 

Lider verkligen med dom som en gång skall bygga upp städerna efter ryssarnas galna attacker. Här hemma kan vi ha små interna krig i verbala former, om vad som är vad på vilket sätt och så vidare? Självklart är tonårsdottern mitt inne i sitt egna privata pubertala inferno https://www.umo.se/kroppen/puberteten/att-komma-i-puberteten/, där hon tycker mest att sina söta föräldrar tuggar skit för jämnan? Man vet ju själv hur man var i den perioden, så här i efterhand blir jag djup imponerad av hur mina föräldrar hanterade det hela. Kan se mig själv i spegeln som ett rosenrasande monster som egentligen ville alla väl men allt blev fel ändå? Som sagt en ack så viktig fas i livet som alla mer eller mindre måste genomleva på sin väg till vuxenlivet.

Om tid är pengar är ett skutt tillbaka i tiden ett alternativ?

Hemkörning av mat är ett kärt kapitel i vårt hushåll ett alternativ, men bara om det behövs endast i nödfall. Då är den tjänsten helt suverän. Vi använder den högst ett par gånger om året då vi inte orkar att stå framför spisen annars åker vi själva och hämtar maten. Men en gång skulle vi få hemleverans av ett gäng pizzor http://www.pizzeriaregement.se/vid ett bestämt klockslag, efter en timme över den bestämda tiden fann jag ett vilset bud en bit utanför dörren med en defekt gps som inte alls visade min hemadress då blev jag bestört för någon sekund. Tydligen ska den sortens tjänster även inkludera andra saker än mat, till exempel blommor blader prylar och dylikt. Vi lever i en sådan värld för närvarande där tid är pengar där marginalerna är ytterst små och bekvämligheterna är större än någonsin förr.

Naturligtvis är det vår tids skenande utveckling som har satt oss i den bekvämlighets zonen. För råkar vi lämna den bara för ett ögonblick, känns det som om vi går tillbaka i tiden? Det vill vi ju inte göra vilket kan vara tvetydigt i vissa lägen? En del av oss vill fortfarande vara en del av den fortsatta utvecklingen på gott och ont, medan den andra delen kanske tycker att vi inte alls hänger med att andra saker kommer i kläm under den skenande processen? Som sagt som att välja mellan pest eller kolera?

Helt apropå kan vi plötsligt vara på vårt sätt?

På tal om legender så föds dom med ojämna intervaller. Vi har ju såklart haft ett gäng framgångsrika män och kvinnor som dominerat sina respektive gebit må det än vara sportsligt eller jobbmässsigt. Det närmaste jag själv har kommit legend statusen var när jag jobbade sjukt mycket på ett lager oftast 14-16 timmar om dagen https://www.av.se/arbetsmiljoarbete-och-inspektioner/lagar-och-regler-om-arbetsmiljo/arbetstidslagen/. Där såg dom mig som en stålman som varken var sjuk eller ens klagade. Det var då det, numera är jag så långt ifrån en legend gloria man bara kan komma.

Lika bra det att lämna rampljuset bakom sig underbart är kort som allas våran Povel Ramel sa? Alla ska förvisso ha rätten till att blända sig i rampljusets avslöjande sken någon gång i sitt liv? Oftast ofrivilligt eller av en ren skär slump? Vissa halkar in på ett bananskal helt apropå eller brutalt surfar på gräddfilens sköna våg? Eller födda med silversked i munnen eller flasha runt med farsans eller morsans visa kort. Alla hittar vi vårt sätt att exponera oss på ett eller annat sätt?

Med facit i hand gör man en väg till framgång?

Apropå obemärkta dagar så märker jag att dom går allt snabbare förbi mig nu efter 61? Måhända en krass känsla eller måhända ett surt och bittert konstaterande? Vad det nu än är så hinner man knappast med allt det som man hade tänkt att göra? I början av karriären hade man nästan hela alfabetet som lösa planer. Typ plan A plan B och så vidare i all dess oändlighet? I mitt fall så är det inte tanken som räknas utan att man gör det bara rakt av? Oftast hamnar man i ett slags i väntan på vakuum, för att förbereda sig med det man ska eller skulle göra? Allt det där sitter som sagt i hjärnbalken, det gäller bara att komma till skott och inte leverera lösa skott som man gör idag?

Från min födelse fram till dagens datum har mitt liv varit som en väg med allehanda små förnedrande potthål med enorma slukhål med smått mentala hinder både fram och baks hitan och ditan. Med barndomens överjävliga taggbuskar i periferin som man alltid cyklade rakt in i, till nutidens ovissheter i framkant? Konstaterar även att kunde man göra något annorlundare skulle jag bannemej också göra det innan det är för sent? Men riktigt så enkelt blir det aldrig men tanken är god? Inte ens med facit i hand kan man åstadkomma underverk?