En gång i tiden blev jag faktiskt positivt överraskad?

Pust stön stånk äntligen är jag hemma igen efter min sedvanliga morgonpromenad med jycken Dino, en ganska kall morgon med ett gäng riktigt ruskiga bistra minusgrader tror visst att dom var 4 till antalet. Herregud för första gången på länge så börjar ryggen kännas ganska okej och min covid sjunger på sista versen för den här gången. Min rutinmässiga hundpromenad slutade med flaggan i topp https://flagga.com/flaggregler/ så långt allt väl? För bara drygt en vecka sedan hade den här promenaden var otänkbar, men man är ju av det rätta virket Tom Cruise får ursäkta? I köket fixar tonårsdottern lite rostade salamimackor med oboy, om en stund skall hon iväg till plugget idag är det ju fredag då går ju allt lite lättare? Hon säger god morgon med choklad mustascher, sedan kanske hon trots allt är lite imponerad av mina pånyttfödda superkrafter men det håller hon för sig själv?

Men va fan en gång i tiden kunde man lätt brotta ned en pajas utan några större problem, men jag behövde aldrig byta om till superkrafterna i en telefon kiosk som Clark Kent gjorde? Det var på den tiden innan färgteven knappt var påtänkt herregud är jag så gammal i stort sätt i tv ålderns barndom? Idag kan jag umgås med pajaser utan att brotta ned dom, kan till och med skratta tillsammans med dom månne ett framsteg? Det kanske är en sorts inre utveckling som med allting annat? Min salamimacka med oboy som jag sympati smakade ihop med tonårsdottern smakade bättre än innehållet i ett svart bottenlöst hål som jag först trodde? Positivt överraskad blev jag i vilket fall som helst.